Reflektioner över en hundraårig resa för en demokrati

Många av den äldre generationens finländare känner till Ilmari Kiantos år 1909 utkomna roman ”Det röda strecket”, eller har åtminstone sett Matti Kassilas regisserade film från år 1959 som baserar sig på samma bok. I romanen beskrivs de första riksdagsvalen i Finland år 1907. Över en natt blev den fattigas röst lika mycket värd som den rikas, och kvinnorna fick själv bestämma vem de skulle rösta på – ja till och med själv ställa sig till förfogande för att fatta beslut för hela folket. Samhällets orättvisor ändrades inte över en natt, men de här händelserna var ett startskott för en utveckling vars frukt vi ännu hundra år senare njuter av.

 

Under de senaste åren har det pratats mycket om hur demokrati – folkväldet – rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter har hamnat i försvarsposition. Enväldiga stater är effektiva, rättframma, bestämda. Deras ledare försäkrar sig, genom oberoende medel, att deras makt hålls och förblir. Den moderna teknologin gör det möjligt att hålla de egna medborgarna i ett hårt grepp och utvidgar även inflytandet över den egna statens gränser. Envåldshärskare finner stöd i varandra, inte minst då reglerna för vad den internationella ordningen grundar sig på, ändras.

Man söker sig tillbaka till en värld där den starkaste och fräckaste bestämmer takten.

Ett minst lika stort orosmoment är folkstyrets tillstånd i de demokratiskt styrda staterna. Överallt verkar en frustration över det nuvarande politiska systemet dominera. Rösterna hårdnar, de politiska motståndarnas människovärde ifrågasätts. Från hårda ord övergår man allt lättare till gärningar. Man längtar efter en stark ledare, en som inte hålls tillbaka av varken goda seder eller lagparagrafer, och till en svartvit värld där agnarna skiljs från vetet.

Under loppet av hundra år skulle man alltså kommit från folkväldets vinst till en punkt där folket på ett eller annat sätt skulle vilja göra av sig med makten. Detta även om vi från 1900-talets historia vet vart denna väg som värst kan leda.

Som finländare, europé och världsmedborgare ser jag med oro på dessa hotbilder. På utrikesministeriet i Helsingfors och på ambassaderna runt om i världen står vi dagligen ansikte mot ansikte med dessa. Som tur nog försvinner dessa orosmoln ibland och istället påminner en skinande sol oss om att verkligheten är mer komplex än vad algoritmerna på sociala medier försöker övertyga oss om.

En solig stund av detta slag upplevde jag lördagen den 20 januari 2024 här i Stockholm. Sol fann man inte i väderleksrapporten, tvärtom: sällan har en så arg vind blåst över Gärdet. Folkväldet visade däremot sin kraft. Kölden, vinden och den stundvis långa väntetiden var inte en orsak för finländarna att ge upp den mest grundläggande av rättigheter: rätten att välja sin egen ledare. De röstberättigade finländare som använde sin rösträtt i Sverige var slutligen betydligt större än någonsin förut.

Den andra kraftgivande upplevelsen var att följa med hur detta presidentval genomfördes i Finland. Det skreks inte, bråkades inte, hotades inte, anklagades inte. Man pratade om sakfrågor. Sakligt. Från allt som gjordes hyste ett samvete. Även väljarna förklarade väldigt tydligt att detta var något som de förväntade sig av kandidaterna: inga känslosvall, utan istället ett lugnt prat om hur Finlands säkerhet och välmående ska säkras i denna stormiga värld. Slutklämmen kulminerade i den nyvalda presidentkandidaten Alexander Stubbs ord som han efter valresultatet yttrade till sin konkurrent Pekka Haavistos kampanjteam: nu finns inte endast Alexander Stubbs eller Pekka Haavistos team, utan bara ett Finlands team. Och det bör vara ett team, där beslut om gemensamma frågor görs tillsammans, och där ansvaret för dessa bärs tillsammans.