Meningen med livet

Jag erkänner, jag skrev rubriken ovan delvis för att du skulle läsa den här texten. Men eftersom jag jobbat väldigt länge som journalist vet jag också att en rubrik måste ha täckning i artikeln. Den kommer, jag lovar.

 

Sent omsider, i 47 års ålder, fick jag äntligen ord för att beskriva varför jag spelat piano och sjungit hela mitt liv. Jag har ju alltid känt instinktivt att jag mår bra av det, men varför?

Under sommaren och hösten 2023 har jag läst flera artiklar och böcker, sett tv-program och talat med människor som alla på sitt eget sätt pratade om en och samma sak. De har alla haft olika namn för det.

På ett möte talade forskaren Christine Namdar, som är expert på radikalisering av unga, om bristen av andligt kapital, en slags resurs som påverkar hur vi agerar utifrån en djup känsla av mening.

En kväll ville min man visa mig ännu ett klipp som finns på Instagram, och denna gång väckte det gehör hos mig: skådespelaren Jeff Goldblum citerade författaren, nobelpristagaren George Bernard Shaw: ”Detta är livets sanna glädje: att få tjäna ett syfte som man ser som något stort, att vara en naturkraft i stället för en spänd, självisk liten idiot full av krämpor och missnöje som klagar över att världen inte ägnar sig åt att göra dig lycklig.”

Sedan, en annan kväll, dök det på Netflix upp en intressant dokumentärserie vid namn Blue Zones, som handlar om de regioner i världen där mest människor lever till hundra år. Genom den lärde jag mig om det japanska konceptet ikigai, något som ger en person en känsla av mening. En persons ikigai är något som personen älskar och är bra på. Det bidrar till välmående och mental hälsa.

Ibland känns det som att vi, i vårt västerländska samhälle, har rationaliserat bort något av detta – kalla det andlighet, ikigai, eller spiritualitet.

Jag själv har många gånger behövt förklara för människor vad jag ”gör” med mitt musicerande – nej, jag är inte med i något band, uppträder inte någonstans, åstadkommer ingenting produktivt med det. Jag gör det bara för att det känns bra.

Som tur är har det alltid funnits människor jag kunnat se samma beteende hos: Clint Eastwood med sitt jazzpiano, Condoleezza Rice med sin bakgrund som konsertpianist, eller helt enkelt vänner som sysslar med ambitiös stickning, konst eller fotografi vid sidan av sina dagliga jobb.

Så jag har försökt att förklara att vissa saker har ett värde i sig, inte i pengar, men i något annat. I Blue Zones säger en av intervjupersonerna till och med att ”om vi förlorar vår ikigai, dör vi”.

Meningen kan man hitta på jobbet, men också på fritiden – eller, kanske i bästa fall, både och.

Och vi talar såklart inte enbart om musik eller musikalisk talang här. Vad som ger ens liv mening eller ett djup  kan handla om nästan vad som helst: att spela ett instrument, att sy, att ta hand om sin trädgård. Det är något som kopplar ihop en med världen och får en att känna att man lever som en del av något större. För mig är det ofta musiken, även om det även kan hända med litteratur, film, eller i diskussioner med andra människor. 

Beroende på vem man talar med kan denna mystiska koppling till universum gömma lösningen på gängkriminalitet, depression, relationer eller även kulturpolitikens frågor.

Enligt Christine Namdar är många ungdomar andliga analfabeter – de saknar ett syfte med sina liv. Och Handelshögskolans rektor Lars Strannegård menade i sin text i Dagens Nyheter nyligen att kulturen inte ska behöva bära sig i pengar, på grund av att tillväxt och resurser aldrig ska vara mål i sig – bara medel för att uppnå ett gott liv.

Detta är såklart ingen quick fix på alla ovan nämnda utmaningar, men kanske är det något fler borde vara medvetna om. Om inte för annat så för att förstå sig själva lite bättre, och för att med glädje utöva det som får dem att finna tillfredställelse och inspiration – vare sig det handlar om Keith Jarrets pianosolon, statistik, brödbakning, matematik eller måleri.