Från öst till väst: mitt första år i Stockholm

Jag, min sambo och våra två små barn flyttade från Helsingfors till Stockholm samma dag som Ryssland påbörjade sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina. Innan flytten hade jag arbetat på utrikesministeriets östavdelning och dagligen jobbat med frågor som berörde det allt spändare läget. Att det skulle leda till ett fullskaligt krig var det ändå få som då vågade tro på.

 

Den där torsdagsmorgonen, den 24 februari 2022, anlände vår flyttfirma till vårt hem. ”Kommer Finland att  ge vapen till Ukraina?” frågade en av flyttmännen, som dessutom råkade vara svensk.

Jag stod mitt i ett hav av flyttlådor och tänkte att vi nog aldrig kommer att återvända till denna lägenhet. Hyrestiden hade löpt ut och ett nytt hem väntade. En sorg sköljde över mig, jag tänkte på allt det arbete som genom åren gjorts för relationerna mellan Finland och Ryssland, och hur allt det nu under en så kort tid hade blivit betydelselöst. Plötsligt kändes allt så konkret – vi stod på många sätt inför slutet av en era.

Båten gled ut från Skatuddens terminal och Helsingfors stadshus lystes upp med den ukrainska flaggans färger. Morgonen därpå frågade taxichauffören i Stockholm om vi flyttade till Sverige för att få bättre skydd från östra grannes närvaro. Jag visste inte vad jag borde ha svarat.

På måndag började jag mitt tjänstemannautbyte på Sveriges utrikesdepartement. Under pausfikat frågade min svenska kollega mig om Finland kommer att gå med i Nato. Samma fråga fick jag bara någon timme senare då en äldre kvinna kom fram till mig i parken. Hon hade hört mig prata finska med mina barn. 

Under en natt hade allt förändrats. Majoriteten av finländare hade gått över till att stödja ett Natomedlemskap, för mig hade Rysslands-frågorna ersatts med min första utrikespost som diplomat i Sverige och min familjs hem hade bytts ut från Busholmen till Vasastan.

Nu, lite på ett år senare, har Finland blivit medlem av Nato. Enligt Finlands nya regeringsprogram bedömer Finland sin relation och sina samarbetsmöjligheter med Ryssland tillsammans med andra allierade inom Nato och EU.

Samtidigt pågår ett brytningsskede i relationerna mellan Finland och Sverige. Vår ambassad gästas av finska ministerbesök nästan varje vecka, och nya kontakter bildas på alla sektorer. Inom utrikes- och säkerhetspolitik, men även inom frågor som näringsliv och försörjningsberedskap – såväl på statlig som regional nivå. En stor del av den nya regeringens ministrars första utomlandsbesök har gjorts och kommer att göras till just Sverige.

En eftermiddag på väg hem från förskolan råkar lillebror falla och stöta sig. Storasyster reagerar direkt, och istället för att på finska fråga ”Sattuiko?” (Gjorde det ont?) , frågar hon på starkt klingande rikssvenska ”Gick det bra?”. Något i det svenska sättet att tala och den svenska livsattityden har tydligt fastnat hos våra barn.

Och i den stunden framstår allt så tydligt: hur mycket stort och litet som hänt under den här tiden. Och hur allt det hänger ihop: vårt lands ytterligare steg mot den västliga gemenskapen, vår familjs små staplande steg på främmande mark, förtroende och mod inför det nya, men kanske framför allt det djupa behovet av och rätten till trygghet.