Visste du att...
...hunden är människans bästa vän? Jo, det visste du nog, det vet ju alla. Men hunden är så mycket mer än det: vakt, hjälpreda, dragdjur, jaktkamrat, djurskötare, värmekälla. Just nu kan man utöka sina infallsvinklar på hundar på Livrustkammarens utställning ”Trofast” som handlar om hundar och hästar i kunglig tjänst. Så länge Sverige och Finland var samma land var dessa djur ju också Finlands kungliga hundar och hästar. Men Finland har också sina helt egna hundar, arbetande eller litterära.
Den mest kända historiska hunden från den svenska tiden är antagligen Karl XII:s Pompe, som följde kungen i fält. Pompe finns inte avbildad på utställningen, men han och kompisen Snushane hälsar brevledes med kungens hjälp till de andra hovhundarna som är kvar hemma. Pompe fick ett så berömt epigram att det brukar finnas att läsa i svenska diktantologier. Uppgifter på en del webbsidor hävdar att Pompe-hundarna var tre stycken.
Den vanligaste sysslan för kungliga hundar ”i yttre tjänst” har varit jakt. Inne på slottet höll hundarna sällskap åt drottningar och barn när kungarna drog ut i krig för att försvara Sverige och Finland. Små hundar var tidigt på modet; kanske bolognesern kan beskrivas som 1600-talets motsvarighet till dagens handväskhundar? Åtminstone finns både Ulrika Eleonora d.ä. och Hedvig Sofia avbildade med just sådana. Senare dyker det upp också mops, pudel, spaniel, skyeterrier och en och annan foxterrier.
Hundar har varit och är populära gåvor mellan statsmän och kungliga. År 1686 skänkte Karl XI en jakthund till tsar Peter den store, och en av Peters hundar finns faktiskt med i Livrustkammaren i uppstoppat skick, men det är svårt att se vilken ras det skulle kunna vara. Gissningen i utställningsmontern är vinthund. Den senaste presenthunden är en slovensky kopov som nuvarande kungen Carl XVI Gustaf fick av Slovakiens president år 2002.
Utpräglat finska hundar omfattar utställningen naturligtvis inte, men hundarna finns.
Man räknar idag med fem finska hundraser: finsk spets, karelsk björnhund, finsk stövare, finsk lapphund och lapsk renskötare. De finska hundrasernas urformer fanns till människans hjälp för redan 7000 år sedan. Hela hundsläktets förhistoria finns dokumenterad i grottmålningar i Medelhavsområdet och Mellanöstern. De kan vara upp till 15 000 år gamla. Det anses att människan och hunden levde tillsammans i Kina redan för 16 000 år sedan.
I människors vardag har hunden ofta fått jobba hårt. Ett exempel på en för både Sverige och Finland gemensam viktig arbetshund är sälhunden. Säljägarnas hundar har hjälpt till vid fångsten på båda sidor av Bottniska Viken sedan urminnes tider. I Finska Viken blev sälhundarna kvar längre än i vattnen mellan nuvarande Sverige och Finland därför att fångstmetoderna förblev mer ålderdomliga längs Finlands sydkust och likaså på den estniska sidan. Med andra världskriget miste de här hundarna sina jobb, då öarna i Finska Viken evakuerades före vinterkriget, och sälfångsten hade förlorat i betydelse i det området när kriget sedan tog slut. På Grönland finns sälhundar än idag.
Otaliga är de författare som har skrivit om hundar, ofta om sitt eget förhållande till en hund. Ett finländskt exempel till att börja med: I boken Musti samtalar en av Finlands litterära giganter, Eino Leino, i drömmen med sin barndomsvän, hunden Musti. I hundens liv speglas författarens eget liv och det mänskliga livet över huvudtaget.
Det finns också flera antologier utgivna i Finland där kända personer med allvar och humor berättar om hundar i sitt liv. Sylvi Kekkonen, som var hustru till Finlands långvariga president Urho Kekkonen och själv författare, finns med bland dessa hundägare.
Finska böcker med hundar som huvudpersoner har skrivits av författarna Mika Waltari, Eeva Joenpelto, Joel Lehtonen och Veikko Huovinen för att nämna några exempel.
En viktig hundhuvudroll spelas av den lurviga handdockan Ransu Karvakuono (Lurvnos) i finsk tv:s barnprogram. Generationer finländska barn har lärt sig älska den alltid välklädda hunden med keps på huvudet sedan han dök upp i rutan år 1978. Rasen beskrivs som mellanstor videoretriever, och färgen är grå. Ransu har intervjuat två presidenter, Mauno Koivisto och nuvarande presidenten Tarja Halonen. Otaliga andra kända personer har suttit som gäster i hans studio. Ransu står staty både på sin ”bostadsort”, där han som gör Ransus röst bor, och i tv-huset i Tammerfors. Man kan lugnt säga att Ransu som figur är lika viktig som Björne. När får Björne sin egen staty?
Bland svenska och internationella författare som har delat med sig av sina hundhistorier kan man hitta Selma Lagerlöf, Kerstin Ekman, Virginia Woolf, P.G.Wodehouse, Colette och Thomas Mann, förutom självklara namn som James Herriot och Jack London.
I hundlitteraturen kan det slå en hur väl hundarna känner sina hussar och mattar – kanske alltför väl?
Kanske de inte alltid har lust att vara så obrottsligt trofasta – ordet ”koiruus” på finska kan ha innebörden hundens hela existens, att vara hund, men ordet har också den överförda betydelsen spratt, fuffens och rackartyg. Voff!
Karin Lindfors
Journalist