Tuff kamp om färre platser för Finlands EU-kandidater

Populistiska inslag och ett mandat mindre att kämpa om: den politiska temperaturen i Finland börjar stiga inför EU-valet. På hemmaplan får statsminister Matti Vanhanen kanske känna av följderna, skriver Kyösti Karvonen, redaktionschef för dagstidningen Kaleva. 

I början av juni går Europa till val för att rösta fram ett nytt parlament, ett val som inte direkt brukar orsaka några större känslosvall i något av EU-länderna. I Finland ser dock den politiska temperaturen ut att höjas någon grad mer än vanligt den här gången. Efter utvidgningen har Finlands platser i parlamentet minskat från fjorton till tretton. Med ett mandat mindre att kämpa om, en rad färgstarka kandidater att välja bland och mer som står på spel för partierna är resultatet omöjligt att förutspå. Eftersom hälften av de sittande parlamentarikerna inte ställer upp för omval kommer Finland att sända flera gröngölingar till Bryssel och Strasbourg.

I de finländska väljarnas ögon är Europaparlamentet fortfarande en avlägsen institution, en eurokratisk jätte av något slag. Därför anses det tyvärr inte så viktigt att delta. För politikerna erbjuder parlamentet till synes mindre inflytande och definitivt mindre publicitet. Många föredrar därmed inrikespolitiken och Bryssel blir ett alternativ för politiska föredettingar eller efter en lång inrikespolitisk karriär. Undantag finns givetvis.

Populistisk kovändning

Efter en trög start tog kampanjen fart i slutet av mars när Timo Soini, riksdagsledamot i Finlands riksdag och ordförande för det populistiska partiet Sannfinländarna, gjorde en helomvändning och meddelade att han ställer upp i valet. Detta bara några månader efter att offentligt ha svurit på att han inte skulle göra det. ”Det är mänskligt att ändra åsikt och pinsamt att medge det”, erkände han.

Det senaste året har Sannfinländarna gått framåt i nästan alla opinionsmätningar, frånsett den allra senaste. Partiet har nästan fördubblat sitt stöd till närapå 9 procent, vilket gjorde det för svårt för Soini att motstå frestelsen att utnyttja valet i juni. Som hos de flesta populistiska partier är det ordföranden som förkroppsligar partiet, medan partileden består av mer eller mindre okända individer.

Soini har länge ridit på en anti-EU-våg och är mest känd för sin slogan ”EU betyder bråk” (fritt översatt). ”Om jag blir invald åker jag ner för att ta reda på om unionen duger till någonting,” deklarerade han i mars.

Soini har dock tonat ner sin retorik något och argumenterar nu i första hand mot Lissabonfördraget och den nya irländska folkomröstningen om fördraget. Blir han vald är det tänkbart att han går med i det paneuropeiska partiet Libertas, som är emot Lissabonfördraget och som leds av den irländska magnaten Declan Ganley.

Enligt Finlands grundlag kan en riksdagsledamot kandidera till EU-parlamentet och får själv avgöra vilket parlament han vill höra till. Om Soini blir vald är det möjligt att han bara sitter cirka ett och ett halvt år, eftersom han har för avsikt att ställa upp för omval i riksdagsvalet i mars 2011.

Med tanke på popularitetssiffrorna räknar man allmänt med att Soini lyckas bli invald. Sannfinländarna har ingått valförbund med Kristdemokraterna, vilket innebär att bägge partiernas kandidater finns på samma kandidatlista i juni. Detta är ett vanligt tekniskt tillvägagångssätt i Finland, särskilt bland mindre partier. Logiken bakom är att rösterna inom ett valförbund räknas ihop, vilket ger ett högre medeltal när mandaten ska fördelas.

Centern i svårigheter

Och nu till det vidare perspektivet. Med ett mandat mindre är det helt klart att ett parti kommer att stå som förlorare. Soinis kandidatur och den ovan beskrivna valmatematiken blandar om korten ytterligare och gör det svårt att förutspå någonting. Det är till och med möjligt att valförbundet mellan Sannfinländarna och Kristdemokraterna kan vinna två mandat.

Den grupp som löper störst risk att förlora sitt mandat är Svenska folkpartiet. Bland de större partierna är det mest ljus på centern. Partiet har fyra av de nuvarande fjorton platserna, men opinionsmätningarna tycks visa på att det kommer att förlora ett eller kanske två platser.

Utgången beror i hög grad på valdeltagandet. Så fort det börjar bli vår och varmt beger sig många finländare ut till sina sommarstugor så ofta som möjligt och är mera intresserade av att hugga ved, basta och fiska än av att rösta. 1999 års val till exempel inföll en varm söndag i juni och hade ett för finländska förhållanden katastrofalt lågt valdeltagande, lite över 30 procent.

Regeringskoalitionens ledande parti centern har hamnat i en ond cirkel i opinionsmätningarna och har ett väljarstöd på något över 18 procent, det lägsta på årtionden. Partiet har inte vunnit ett enda val under partiordföranden och statsminister Matti Vanhanens ledning. Om junivalet visar sig bli ett nytt nederlag kommer trycket från partieliten och anhängarna att tillta och det blir allt svårare för Vanhanen att stanna kvar vid rodret. Centerns nästa partikongress äger rum sommaren 2010, men beroende på valresultatet kan den tidigareläggas.

Fader Mitro ger sig in i politiken

Samtliga partier har försökt locka till sig kändisar som kandidater, främst för att kamma hem de osäkra väljarnas röster och höja oddsen för sina huvudkandidater. Socialdemokraterna stod för det ultimata PR-tricket genom att till konkurrenternas förbittring lägga beslag på den grekisk-ortodoxe prästen fader Mitro. Nästan alla partier hade uppvaktat honom.

Att kalla fader Mitro oortodox är ingen överdrift. Det finns knappt ett tv-program han inte medverkat i. En gång höll han en drive-in predikan för ett motorcykelgäng. ”Om Hell's Angels existerar, finns det också andra änglar”, sade han i en intervju. Han har två ämbetsdräkter som designats av den världsberömde finländske kläddesignern Jukka Rintala.

En liten hake bara: De grekisk-ortodoxa biskoparna i Finland deklarerade att Mitros vana att ha på sig ämbetsdräkt vid kampanjframträdanden inte var förenlig med kyrkans kanoniska lag. Efter milda hot om att han fick välja mellan att uttala sig politiskt i civila kläder eller lämna sin post inom kyrkan, gav fader Mitro med sig.

Allt kan hända

På socialdemokraternas lista finns även Jani Sievinen, Finlands bästa olympiska simmare någonsin. Centern har Johanna Korhonen på sin lista, en journalist och nästan chefredaktör för en dagstidning - hon fick sparken innan hon hann börja som chefredaktör och drog sedan tidningen inför rätta för att ha avskedat henne på grund av hennes homosexualitet.

Det återstår att se om det blir en varm sommar eller inte i Finland. Den politiska temperaturen kommer i vart fall att stiga när juni närmar sig. Allt kan hända – och kommer förmodligen att hända – när finländarna bestämmer vilka som ska representera landet på den europeiska scenen.

Kyösti Karvonen
redaktionschef för Kaleva