Ambassadör Alec Aalto lämnar Stockholm

Arkivet måste organiseras och e-posten sorteras. Det är möten och mottagningar, representation och besök. De sista veckorna före pensioneringen är brådskande tider för ambassadören.

Alec Aalto Alec Aalto har tillbringat de sista tre åren av sin karriär som ambassadör i Stockholm. Stockholm är för många finländska diplomater höjdpunkten på karriären på grund av den geografiska närheten och den nära relationen mellan Finland och Sverige. Innan Aalto kom till Stockholms var han ambassadör i Wien och Rom, men i Sverige har han fått ett helt nytt perspektiv på Finland och de andra nordiska länderna.

"Jag insåg att Finland har en riktigt nära vän i världen. Det är Sverige" säger Aalto, och konstaterar att även om grannländerna har egna kulturella särdrag, sitter Finland och Sverige på många sätt i samma båt. När det gäller EU-medlemskap, nationella minoriteter eller att rädda Östersjön bör Finland och Sverige jobba tillsammans. "Nu när vi båda är EU-medlemmar måste vi hitta nya sätt att arbeta", säger Aalto.

Arbetet inom utrikesförvaltningen är bara en liten del av Alec Aaltos långa karriär. Aalto har gjort en mycket händelserik karriär som diplomat, politisk bakgrundskraft, journalist och informatör. Enligt Aalto själv var de åtta åren han arbetade vid statsrådets kansli bland de bästa i hans karriär. Bl.a. det finländska EU-ordförandeskapet 1999 inträffade under de åren. Aalto minns gärna tjänsten som Finlands första statssekreterare i EU-frågor 1997-2003.

Aalto kom till utrikesministeriet i ett relativt sent skede av sin karriär. Han känner sig privilegierad som fått sköta tre viktiga ambassadörsposter utan att ha råkat ut för de svårigheter som många unga diplomater ställts inför. "Å andra sidan kanske jag missade en del av det roliga", säger Aalto.

Italien och dess kultur gjorde bestående intryck på Aalto. Han trivdes i Rom utomordentligt, men säger att arbetet på ambassaden inte var lika givande som i Stockholm, där Finland som land anses vara jämställt med Sverige och där mycket händer inom politik och ekonomi.

Av den tid Aalto tillbringat i Stockholm kommer han bäst att minnas jubileumskonserterna som anordnas av ambassaden på Finlands självständighetsdag åren 2007 och 2009. Han tycker att det varit fantastiskt att få erbjuda gästerna en musikupplevelse självständighetsdagen till ära.

Trots att dagarna som pensionär närmar sig är det fortfarande mycket liv och rörelse i residenset. Sedan början av året har ambassadör Aalto redan hunnit överlämna två ordenstecken utfärdade av president Tarja Halonen. ”Ordensceremonierna är alltid väldigt fina och värdiga tillställningar. Att bli tilldelad ett finskt ordenstecken är här en uppskattad och betydelsefull sak för en svensk.”

Före den sista arbetsdagen i början av februari tar Aalto farväl av ambassadpersonalen och håller en mottagning på residenset för sina diplomatkollegor. Därtill har kungaparet bjudit in Aalto och hans fru på ett traditionellt avskedsbesök. Aalto trivs inte vanligtvis med att motta tacktal och lovord under kristallkronorna, men besöket hos kungaparet ser han fram emot. "Kungaparets och president Halonens medverkan i Märkesåret haft stor betydelse för dess framgång. Jag uppskattar kungaparet oerhört mycket”, säger han.

Alec Aalto tillbringar ofta sina lediga dagar på landsbygden och i skärgården. Han skulle gärna resa till Lappland oftare och få mer tid att umgås med familjen, röra på sig och utföra fysiskt arbete, något som han tänker förverkliga som pensionär. ”Man måste fundera på vad man fyller sin tid med. Man får inte tänka att det skulle vara trevligt att fortsätta med det här livet och gå på mottagningar i Helsingfors. Nu får man inte vara rädd att hitta på nya saker.”

"Representationsmiddagar har jag fått äta och dricka tillräckligt, men jag njuter fortfarande av gott sällskap och god mat, inget tvivel om saken. Nu måste jag ha mod att ändra min livsstil och se om jag hittar på något roligt." Några memoarer ska man inte förvänta sig av Alec Aalto. "Annars kommer jag nog att skriva, om jag hittar lämpliga forum och har tillräckligt att säga.”
 

Text och bild: Petra Vuolanen