Mannerheim - marskalken och medborgaren
Med anledning av att det förflutit 60 år sedan Mannerheims död arrangerade Armémuseum, bokförlaget Atlantis och Finlands ambassad ett seminarium 3.2 Marskalk Mannerheim (1867-1951) – människan och myten. Professor Henrik Meinander, Helsingfors universitet föreläste om Mannerheim-gestalten: märkesår, historiografi, minneskultur. Författaren och redaktören Anders Björnsson diskuterade medborgaren Mannerheim och drog intressanta paralleller till den franska marskalken Jean Baptiste Bernadotte som sedermera blev svensk kung.
Nedan Anders Björnssons föreläsning i sin helhet.
MANNERHEIM – MARSKALKEN OCH MEDBORGAREN
Anförande av Anders Björnsson
Den svenska stormakten hade länge varit på fallrepet, och var inte längre någon stormakt, när den år 1809 styckades på längden och året därpå, i en andra omgång, valde en ny tronföljare och ett nytt härskarhus – i ett desperat försök att vända blad och gå vidare, som en normaleuropeisk småstat under helt nya geopolitiska villkor. Den ryska stormakt, som triumferade 1814 och med historikern Dominic Lievens ord tågade in i Paris som Europas härskare (1) , hade också fallit. Etthundra år senare var detta Ryssland inte mera en gendarm som kunde slå ned folkliga upprorsrörelser runt om i Europa utan ett rike som blev offer för det egna folkets uppror och föll samman som ett korthus.
Ur detta sammanbrott föddes den nya staten Finland.
Finland var på det sättet inget undantag från regeln – utan regeln. Många av det ryska rikets randområden avskildes från riksenheten som en följd av krigsnederlag och maktkamper. Men Finland inte bara frigjordes – det förblev fritt. I eminent grad var detta den ryske generalen och den före detta kejserliga undersåten Gustaf Mannerheims förtjänst.
Finlands frihet var på det sättet den direkta – men utdragna – följden av två rikens undergång: först det svenska, som det varit en integrerad del av genom sju eller åtta hundra år, sedan det ryska, som det varit förenat med genom ett härskardiktat i litet drygt ett hundra år. Men när Gustaf Mannerheim lämnade den politiska scenen i hög ålder – efter ännu ett världskrig, det som möjligen kunde betecknas som det tredje europeiska världskriget – var Finlands situation prekär, kanske lika prekär som Sveriges hade varit mitt under det första europeiska världskriget, det som vi brukar kalla Napoleon-krigen.
Bernadottes, eller kronprins Karl Johans insats, blev avgörande också för Finlands och det finska folkets framtid – som Heikki Talvitie, en diskussionsglad finsk Stockholmsambassadör, aldrig har underlåtit att påpeka. (2) Fördraget i Åbo 1812 mellan Karl Johan och kejsar Alexander I lämnade Finland, det nya ryska storfurstendömet, i fred. Finlands fred blev också Sveriges fred. Och det här skapade ett beroendeförhållande mellan befolkningarna i de bägge länderna som blev minst lika starkt som tidigare – fastän i nya statsrättsliga former och under de nya folkrättsliga betingelser som rådde i Wien-kongressens och den Heliga alliansens Europa. Gustaf Mannerheim, svensk adelsman, föddes och växte upp i detta nya Finland. Han hade en del av sin släkt i Sverige som länge också förblev ett nytt Sverige – ett Sverige på längden och inte mera på tvären. Mannerheim var finne med svenska som modersmål. Han var en imperiets lydige tjänare som blev en stor patriot i ett nationernas Europa där imperierna låg i ruiner.
Men nya imperier tornade snart upp sig. Och det som en gång hade fått Sverige på fall skulle i ny skepnad bli det självständiga Finlands mörka hot och tunga skugga för generationer framåt. Det är i det dramat som Mannerheim, sitt lands främsta medborgare, sitt folks yppersta krigare, spelar sin nya roll – och gör sin nya tjänst. Det är ingen okomplicerad rollfigur. Mannerheim – det är aristokraten som ska samla nationen när demokratin står på spel. Mannerheim – det är segraren i ett inbördeskrig som har räddat demokratin men splittrat nationen. Mannerheim – det är europén som räddar sitt land från utplåning när Europa styckas och den ryska makten igen tycks vilja bli den europeiska kontinentens härskare.
När Finland får sitt segdragna modus vivendi med härskarna i Kreml, sin VSB-pakt, är Mannerheim ute ur räkningen – men inte borta ur bilden. Och det just bilden av Gustaf Mannerheim, inte hans gärning, som jag är ute efter att teckna. Eller kanske snarare en bild – en av flera möjliga. Och det är inte ett expertutlåtande som jag kommer med utan kanske snarare diskussionsinlägg som kan väcka tankar – och möjligen också vara en smula fantasieggande.
Jag har nämnt Bernadotte vid sidan av Mannerheim, två krigare, därför att jag tycker mig se paralleller – inte likheter, utan just paralleller, naturligtvis inte en kronologisk parallellitet men en typologisk.
De tillträder båda i sociala och politiska upplösningsskeden. Båda herrarna är höga officerare, men deras primära uppgift är inte att föra krig (utan tvärtom att hålla sina länder utanför krig), deras uppgift är att styra staten – Karl Johan som kronprins och de facto-regent, Mannerheim som riksföreståndare, låt vara en kortvarig sådan. Karl Johan kommer att regera en stat med en av Europas modernaste författningar, 1809 års regeringsform. Mannerheim säkrar legitimiteten åt en stat som redan har praktiserat demokrati och parlamentarism – och allmän rösträtt för kvinnor sedan 1906, först därmed i Europa. Ingen av dem har någon större förtjusning i den liberala pressen. Båda kan vara bryska mot den allmänna opinionen. För bägge är relationen till Ryssland statsnyttans själva grundbult. Men medan Karl Johan etablerar samförstånd med tsarriket och slår ned på sina inhemska Rysslandskritiker, så ser Mannerheim på bolsjevikernas Ryssland som i hög grad en inre fiende. I Sverige blev det August Blanche, nationalliberal medlem av Borgarståndet, som efter Krimkriget, eller det orientaliska kriget 1853–1856, skulle varna för ”det inre och det yttre Ryssland” – och dessutom ta initiativet till Karl XII-statyn i Kungsträdgården. Men Mannerheim, också om han frestades, var klok nog som inte tågade mot Petrograd och anslöt sig till den rebelliska vita armén i korståget mot rådsregeringen. Plikten mot fosterlandet gick före det klasshat som friherre Carl Emil Gustaf Mannerheim han ha hyst mot uppkomlingspolitikern Lenin och dennes kommissariekamrater.
Vad Karl Johan behövde 1810 och åren därefter var tid. (Han behövde Norge också – för att inte tappa ansiktet.) Tiden använde han för att bygga upp vad vi skulle kunna kalla för ett civilsamhälle. Det fanns alldeles för många överstelöjtnanter i en krigsmakt som ändå inte höll måttet – det var bättre att de blev landshövdingar och att resurser överfördes till näringarna. För jämnt två hundra år sedan, 1811, inrättades i Sverige Landbruksakademien efter Karl Johans direkta inskridande, som ett slags ämbetsverk och innovationscentrum, eller forskningsråd, för modernäringen. (3) Göta kanal började anläggas, för att främja export och handel. Centralt i samhällsbygget blev att gynna ”icke-statligheter” som hushållningssällskap och frivilliga associationer, särskilt på landsbygden, i ett krishärjat samhälle som var fattigt på pengar och även på folk. ”1812 års politik”, avspänningen gentemot den forna fienden, skulle säkra detta samhällsbygge. Det nya härskarhuset avsade sig för Sveriges del alla revanschistiska ambitioner och avstod prompt från att garantera någon annan stats säkerhet – vilket var det definitiva avskedstagandet till stormaktspolitiken signerad av Gustav II Adolf. Avskedet blev bestående, men inte evigt. Med 2009 års solidaritetsdeklaration i Sveriges riksdag är vi, som general Karlis Neretnieks på goda grunder har gjort gällande, tillbaka till ”1628 års politik” igen, nu i de europeiska expeditionskårernas kollektiva skepnader – battle groups så kallade. (4)
Vare därmed hursomhelst. När Bernadotte anlände till Sverige var han i alla avseenden arrivisten – socialt, kulturellt, i någon mån politiskt, i lägre grad språkligt – i ett samhälle där bördsaristokratin, med gods- och bruksekonomin, som det självklart ledande skiktet. Det behärskade militär och diplomati, byråkrati och industri, i mindre eller avtagande utsträckning handel och jordbruk. Karl Johan var ändå den nya tidens man. Han måste anpassa sig – och gjorde det väl. Många forna revolutionärer brukar kunna den konsten, att bli det bestående stöttepelare. När Mannerheim under en kort mikrosekund blir Finlands härskare, på grundval av den gustavianska författningen från 1772, är det den gamla tidens man som träder till – och kliver in i en ny värld. Det är en värld av kaos och osäkerhet, men också av förväntningar och spekulationer, en värld av ödeläggelse och med miljoner människor meningslöst mördade, men också av utopism och rationalism. Man har svårt att tänka sig att en herreman som Mannerheim skulle finna sig till rätta i en sådan värld. Men han klarar det ganska bra. Gamla aristokrater brukar kunna den konsten, att bli det modernas barnmorskor. Till det moderna hörde nationalstaternas födelse – efter en nog så lång havandeskapsperiod. Och Finland hörde till den krets länder som föddes då – efter att länge ha blivit till.
Nu ska man ha klart för sig att alla aristokrater inte klarade av sin anpassning till det moderna – liksom alla revolutionärer inte lyckades erövra det gamla samhällets institutioner och bli en vår tids Barosso eller Nalle Wahlroos eller Adam Michnik. Det tar på krafterna att detroniseras, marginaliseras, förnedras – och något liknande kan nog många revolutionära ledare, mindre lyckosamma än Bernadotte, också ha känt. I själva verket är det nog inte ett vågat påstående att betydande segment av den europeiska kontrarevolutionen i Europa under den så kallade mellankrigstiden bars upp av ett aristokratiskt missnöje med de nya förhållandena, ett ressentiment gentemot politiker utan anor och anständighet, en förnämitet som passade illa till det stökiga livet på redaktionslokaler, snarare än på mässar, och i seminariet, snarare än i salongen, en kollektiv oförmåga att vara galghumoristisk och en motsvarande tendens till permanent kuppmentalitet. Många av de stater som föddes ungefär samtidigt med Finland utrustades blixtsnabbt med demokratiska författningar som många av dem nästan lika snabbt blev berövade. Finland hörde inte till den skaran. Många avdankade krigare kunde inte hålla fingrarna i styr – en amiral Horthy, en marskalk Pilsudski, för att nämna ett par av de framgångsrika. Mannerheim blev inte sitt lands Horthy. Kunde han ha blivit? Då skulle med säkerhet Finlands öde i andra (eller tredje) världskriget ha blivit ett annat – ett svårare.
Denna tid mellan två krig är full av politisk-kulturell dynamit. Den etablerar ett nytt samtalsklimat. Många förstummas, andra skriker sig hesa. Några blir avvaktande. Mannerheim är utan vidare en sådan som avvaktar. Han hann inte bli statsgrundare – men på olika sätt framstår han ändå som en samhällsbyggare. Han vänder inte ryggen till det nya. Sätter sig inte på sitt gods – för han har inget. Blir privatman, inte politiker – men utan att förlora kontakten med de civila organisationerna, med skyddskårerna, med välgörenheten. När han i maj 1933 får fältmarskalkstiteln spelar han förvånad – men tar det förstås som ett tecken på att han är behövd. Nu har inte bara stora Polen en marskalk utan också lilla Finland, och i ett brev till en vapenbroder, generalen Linder, antyder han att detta är helt i sin ordning med tanke på att båda länderna gjorde sitt yppersta för att hejda kommunismen, ”bolsjevismen”. (5) Kanske kan man säga att han bygger upp en maktbas. När Mannerheim inte kommer till makten, så får makten komma till Mannerheim – det tycks ha varit hans paroll. Och så blev det ju också till slut. Naturligtvis var utgången inte given.
Hur kan det komma sig att Gustaf Mannerheim ”anpassade sig” så väl? Man kan säga att han inte hade många val. Han kunde ha emigrerat – hans sociala position, fast kanske inte hans ekonomi, var sådan att han kunde ha utnyttjat sina internationella förbindelser. Han kunde ha följt tidigare landsmäns exempel och flyttat till Sverige, där han hade bror och syster och där han också hade ett aktat namn – men hur skulle det ha sett ut om han hade lämnat ett land som han nyss hade varit med om att befria? Han kunde ha surat offentligt – då hade han fläckat sitt förflutna. Kanske var Mannerheim, sin kosmopolitism till trots, inte så rotlös i sitt hemland. Det hade inte bytt statstillhörighet som många territorier och provinser i det fallna Habsburgska monarkin. Det hade blivit en egen stat – ett eget subjekt att ansluta sig till och gå upp i, och med oförändrade gränser från tiden före kriget. Gustaf Mannerheim hade, precis som den östgaliciske greve Franz Xaver Morstin i en av Joseph Roths noveller, varit trogen sin kejsare, så länge kejsardömet fanns. (6) Men om denne greve Morstin alltid hade uppfattat sig som österrikare, aldrig polack, som han fann det så motbjudande att göra när den trakt där hans familj hade bott i alla år överfördes till den nya polska republiken och han därefter gjorde ett misslyckat försök att gå i exil i Schweiz – så hade Mannerheim aldrig sett på sig själv som ryss, utan alltid som finne, och efter Finlands lösgörande från Ryssland fanns det heller inte någon nationell fråga i Finland, som på många andra håll i Europa. Det fanns en social fråga, det fanns en politisk antagonism som inte var så lätt att hantera och det fanns en språkkonflikt, där väl den stora motsättningen inte gick mellan dem som talade finska och dem som talade svenska, utan mellan dem som såg en officiell tvåspråkighet som en belastning och dem som såg den som en rikedom.
Finland hade det alltså, vågar man påstå, lättare än många andra arvtagar- eller efterföljarstater att foga in sig i det nya Europa efter det stora kriget – och situationen för överheten i den nya finska republiken var inte så traumatisk som i de flesta andra berörda länder, där denna överhet antingen blev minoritet i en ny och främmande statsbildning eller upplevde att den hade förlorat makt och egendom i delar av sina forna stater eller besittningar.
Dessutom: Finland var sedan länge, genom sina svenska traditioner och genom sina konstitutionella erfarenheter från den ryska tiden, en rättsstat. Stig Jägerskiöld har i sin monumentala Mannerheimbiografi porträtterat marskalken som en hängiven värnare av den liberala rättsstaten. (7) Martti Ahti har i en senare studie satt ett par stora frågetecken inför detta och argumenterat för att Mannerheim skulle ha varit beredd att ställa sig till förfogande som innehavare av den ”högsta makten” vid en eventuell statskupp i Finland under de oroliga Lappo-åren. (8) Jag vet inte vilken som är vetenskapens nuvarande ståndpunkt i den här frågan.
Vad man vet är att omständigheterna var extraordinära – men det var de i andra europeiska stater också. Man vet att Mannerheim hade sympatier för folkrörelsen i Österbotten, där hans vita armé hade vunnit avgörande segrar under inbördeskriget på våren 1918. Man vet att många finnar ansåg att ledande politiker var för mjuka mot grannen i öst – och ett förbud mot det finska kommunistpartiet blev ju också ett slags svar på denna ängslan. För Mannerheim var, i detta läge, bolsjevismen entydigt huvudfaran. I ett brev daterat juni 1930 till sin bror Johan, som bodde i Sverige, skriver han:
”Man skall icke känna österbottningarna och deras djupt förankrade demokratiska läggning för att betrakta denna rörelse såsom anti-demokratisk. Den borgerliga pressen och de professionellla politici hava emellertid ställt sig synnerligen oförstående, särskilt den svenskspråkiga, som mer och mer vant sig vid att acceptera och förfäkta socialisternas intressen. I stället för att begagna sig av denna allt bredare lager omfattande rörelse för att söka vid sidan av samhällets berättigade försvar mot kommunismen få en förbättring av de brister och fel man ej kunnat undgå i det hastverk, som för 11 år sedan skapades, [det vill säga den gällande författningen] öda dessa herrar bläck och papper i sin skräck för att någonting skulle inträffa, som skulle för dem försvåra utövandet av det självsvåld i form av kohandel och allt förnuft skrymmande partistrider, vi under dessa år varit vittnen till.” (9)
Det är ingen anhängare av parlamentarismen som talar så. Men parlamentarismen var heller ingen självklar norm för det politiska livet i mellankrigstidens Europa – inte ens i vad vi skulle kalla demokratiska stater. Och misstron mot politikervälde och partistrider var absolut ingen extremståndpunkt utan den var väl företrädd inom själva det parlamentariska systemet. Parlamentariskt lättsinne kunde betraktas som någonting osunt, också bland i övrigt liberala politiker. Winston Churchill ansåg att Mussolini hade gått alldeles rätt till väga i Italien för att få bukt med kommunister och anarkister och denne den liberala demokratins räddare förespråkade i början av trettiotalet en form av måttfullt expertstyre i centrala politiska frågor, bland annat dem som hade med ekonomin att göra. (10) Det är lätt att bli anakronistisk. Demokratin är en mognadsprocess. Den kan breda ut sig, men den kan också urarta. Mannerheim menade att det senare var fallet när Lappo-folket satte sig i rörelse. Man kan säga att han var väl tidigt ute.
Mannerheim behövde aldrig ställa sig till förfogande. Det är historiens facit. Han var krigare, inte partiman. Många krigare blev lysande politiker – man kommer kanske att tänka på Kemal Atatürk, på en Charles de Gaulle. De hade sina sidor. De var inte utan auktoritära drag och nycker. De hade en klar medvetenhet om sin förstarangsställning – det var otänkbart för dem att spela en andraplansroll. De rankas ändå som progressiva gestalter i Europas moderna historia. De var, i samma mening som Mannerheim och i ett och samma stycke, goda patrioter och goda européer. De verkade alla i orostider. Bilden av dem tar kontur mot den bakgrunden. De säkrade samhällsordningen i länder som på olika sätt har levt farligt men där det har blivit hyggligt gott att leva – i vissa av dem tidigare än i andra.
Gustaf Mannerheim har blivit en symbol – liksom de Gaulle och Atatürk, liksom på sin tid Bernadotte – för vad man kan åstadkomma när utsikterna inte är de allra bästa. Det är sådana människor som skapar samhällen där vi andra vill bo.
1. Dominic Lieven, Russia Against Napoleon. The Battle for Europe, 1807 to 1814. London m fl: Allen Lane/Penguin Books 2009.
2. Heikki Talvitie, ”Sverige och 1812 års politik”. Tapani Suominen (red), Sverige i fred. Statsmannakonst eller opportunism. En antologi om 1812 års politik. Stockholm: Atlantis 2002.
3. En kort historisk bakgrund tecknas i Nils Edling, De areella näringarnas välgörare. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien och dess donatorer. Stockholm 2010 (KSLA. Skogs- och jordbrukshistoriska meddelanden 52)
4. Karlis Neretnieks, ”1628 Revisited. The Swedish Solidarity Clause”. Baltic Worlds, vol. IV:1 (kommande).
5. Gustaf Mannerheim, Brev från sju årtionden. Sammanställda av Stig Jägerskiöld. Helsingfors: Söderströms, s 244.
6. Joseph Roth, ”Die Büste des Kaisers”. Erzählungen. Köln: Kiepenheuer & Witsch 2008. 3:e uppl.
7. En kortversion är Stig Jägerskiöld, Gustaf Mannerheim 1867–1951. Helsingfors: Schildts 1983.
8. Martti Ahti, Aktivisterna och ”Andersson”. Helsingfors: Schildts 1991.
9. Mannerheim, Brev, s 235.
10. Carl-Arvid Hessler, Engelskt statsliv. Ett perspektiv. Stockholm: Natur och Kultur 1940, s 150 ff.