Ambassadör Maimo Henrikssons tal på Rikskonferensen i Sälen 2024

Finland, Nato och det långsiktiga stödet till Ukraina

Foto: Ulf Palm

Eders Majestät, Eders Kungliga Högheter, Statsråd, Herr Ordförande, mina damer och herrar

Min favoritmöbel i det finska residenset på Västra Trädgårdsgatan i Stockholm är ett vackert skrivbord i ädelträ. Skrivbordet har varit ambassadör, sedermera president, Juho Kusti Paasikivis arbetsbord under de år då han var Finlands utsända i Stockholm, 1936-39. Den då 66-åriga tidigare riksdagsledamoten, partiledaren för Samlingspartiet och statsministern Paasikivi sändes till Stockholm för att förankra den finska regeringens nya utrikespolitiska linjedragning, den nordiska inriktningen. Paasikivi var först motsträvig gällande en ny karriär som diplomat; han upplevde att han dels var för gammal, dels att de i arbetet ingående representationsuppgifterna inte var något för honom. Men Paasikivi var dedikerad gällande sitt kärnuppdrag. Han kände att han hade en mission. Ett konkret mål var att utveckla försvarssamarbetet. Paasikivi upplevde att han fick genklang i Stockholm och ställde i sin rapportering hem till Helsingfors frågan: Kan vi i framtiden nå ännu längre i försvarssamarbetet?

Idag vet vi svaret på denna fråga. Ja, vi kunde nå längre, mycket längre. Efter Rysslands annektering av Krim och inledandet av krig i östra Ukraina år 2014 fick försvarsmakterna i våra länder nästan fria händer att utveckla samarbetet, till och med ”bortom fredstid”. Efter det ryska anfallet mot Ukraina i februari 2022 inledde våra länder säkerhetspolitiska processer, som utmynnade i ett perfekt synkroniserat slutresultat: det samtida överlämnandet av våra ansökningar om Nato-medlemskap i Bryssel. Man kan tala om en gemensam Nato-process. Parallellt med den sista etappen pågick ett historiskt statsbesök i Stockholm. Förra året förhandlade båda våra länder parallellt med USA om det bilaterala DCA-avtalet (Defence Cooperation Agreement) och båda länderna kunde i december i Washington underteckna avtalet.

Det har väckt förvåning att Finland agerade så snabbt under våren 2022. Det har frågats ”Varför var det så bråttom?”. För finländarna var det självklart att det var bråttom. Det visade sig den 24 februari 2022 att vi hade en granne, som var redo att anfalla ett grannland, därtill ett broderland – helt utan orsak. Vad skulle väl en sådan granne kunna göra gentemot en annan granne, som inte bebos av ett broderfolk, som är mycket mindre och med vilket man dessutom har en krigisk historia? En stor del av befolkningen i Finland drabbades av denna tanke, vilket ledde till den mycket snabba omsvängningen i opinionen gällande Nato-medlemskap. Det gällde att handla, det gällde att söka skydd. I detta läge erbjöd ett medlemskap i Nato, med det kollektiva försvaret som grundpelare, en självklar och pragmatisk lösning. Folkopinionen gällande stödet för Nato-medlemskap ligger idag i Finland fortsättningsvis på en hög nivå. Nästan 80 % av befolkningen stöder medlemskapet.

Detta var inte första gången som Finland handlade raskt. Man kunde till och med argumentera för att ett raskt handlande i flera kritiska situationer under det senaste århundradet har lett till att Finland idag är en västligt integrerad nordisk välfärdsstat. År 1917 utnyttjade man mycket snabbt kaoset som uppstod efter den ryska revolutionen och deklarerade självständighet. I det  sovjetiska tövädret som uppstod efter Stalins död anslöt sig Finland till Nordiska Rådet och var några år senare med och grundade Nordiska Ministerrådet. Under 1970- och 80-talen utnyttjade man till buds stående möjligheter och anslöt sig till Efta, ingick avtal med Europeiska gemenskaperna och blev medlem i Europa-rådet. Efter Sovjetunionens sönderfall hakade Finland på Sverige i EU-medlemsskapsprocessen. Denna gång var det Sverige som bar ledartröjan. Erfarenheten har således varit: handla raskt, bli inte liggande i elden.

Vad har då förändrats sedan Finland blev Nato-medlem i april förra året? Det råder ett slags Nato-hype i Finland, men faktum är att vi är samma Finland som tidigare, samma utrikespolitiska aktör som tidigare. Som Nato-medlem har Finland idag ett mål som står över alla andra mål och det är fullbordandet av Sveriges Nato-medlemskap. Sveriges medlemskap behövs för Sveriges säkerhet, för Finlands säkerhet, för Natos säkerhet och för alla de övriga Nato-ländernas säkerhet.

På det konkreta planet har Nato-medlemskapet inneburit en större arbetsbörda särskilt för försvarsförvaltningen. Dokumenthanteringen är ansenlig och personalresurserna tänjs, eftersom en rad Nato-positioner samtidigt bör fyllas. Det mest arbetsdryga är lagstiftningsarbetet: gällande lagar måste uppdateras.

Den största omställningen sker ändå på det mentala planet. Det har under årtionden, till stor del på grund av de historiska erfarenheterna, nötts in hos finländarna och det finska försvaret att det gäller att klara sig själv. Självbilden består av lilla Finland, ensamt, mot den stora grannen i öster. Det är därför kulturellt en mycket stor omställning som nu måste ske: vi skall inte försvara enbart Finland, utan vi skall vara en del av ett större kollektiv och stå upp till devisen ”en för alla, alla för en”. I Finland pågår som bäst arbetet med att utarbeta politiska linjedragningar för vårt deltagande i Natos verksamhet i vårt närområde.

En sak som inte förändrats i och med medlemskapet är betydelsen av det egna försvaret. En grundsten i Finland är den höga försvarsviljan. 83 % av finländarna anser att vi bör försvara oss militärt om Finland anfalls. Den allmänna värnplikten är en annan grundsten. Den innebär att i praktiken varje familj har någon medlem som avlagt värnplikten, man har besökt garnisonen vid det högtidliga avläggandet av soldateden, man har druckit kaffe och ätit munkar på soldathemmet – och samtidigt bekantat sig med den militära utbildningen och verksamheten.

Finland har Väst-Europas största artilleri och kommer att vara en av de största producenterna i Europa av ammunition efter ett beslut i december om en fördubbling av ammunitionsproduktionen. Samtidigt förband sig försvarsförvaltningen till investeringar och långsiktiga beställningar. President Sauli Niinistö tog i sitt nyårstal upp frågan om den europeiska vapenproduktionen: ”Europa måste vakna upp. Att investera i vapenproduktion är inte nödvändigt bara för att kunna ge den hjälp som behövs. Det behövs för att försäkra att Europa är starkt. Starkt, inte för krig, utan för fred.”

Hur har då Ryssland reagerat på vårt Nato-medlemskap? Reaktionerna har kommit senare än vi förväntade oss, men till karaktären varit förväntade. Det synligaste hybridanfallet har varit den instrumentaliserade migration som ägt rum vid östgränsen. När Finland reagerade med att stänga de fyra sydligaste gränsstationerna, flyttade migrationsströmmen norrut till de övriga gränsstationerna. Sedermera har anlända flyktingar berättat om transporter till gränsområdet ordnade av ryska myndigheter och cykelförsäljare som stått redo vid resans slutpunkt för att erbjuda de cyklar som behövts för den sista etappen. Vi har ju tidigare erfarenhet av motsvarande agerande vintern 2015-16, vilket inneburit att vi nu har behövlig lagstiftning på plats. Alla gränsstationer vid östgränsen är för tillfället temporärt stängda till mitten av januari.

Det ryska anfallet mot Ukraina går under huden på finländarna. Parallellerna till våra krig är många. Därför är det finska stödet gällande stöd till Ukraina starkt.

Finlands stöd till Ukraina per capita är ett av de största i Europa och uppgår nu till 2,3 miljarder euro. Av denna summa har 1,6 miljarder gått till försvarsmateriel. Mer än 64 000 ukrainare har sökt tillfälligt skydd i Finland. För tillfället gör man i Helsingfors upp planer för fortsatt långvarigt stöd, men man funderar också på hur Ukraina kan stödas i sina EU- och Natoprocesser. Finland vill samarbeta också militärt med Ukraina och lära sig av landets erfarenheter.

Stödet till Ukraina är en existentiell fråga framför allt för Ukraina, men också för Finland, för Sverige och för Europa. Detta budskap måste nu trummas in hos alla våra partner i såväl EU som Nato. Ingenting är idag viktigare än detta.

Och till slut: hur gick det för Paasikivi i Stockholm? Hans oro gällde ju både åldern och representationen. Han blev sedan Republikens President efter kriget och innehade höga uppdrag ännu nästan 20 år efter att ha lämnat Stockholm. Representationen tycka också den ha fungerat. Både Konungens farfars far, kung Gustaf V, och Konungens farfar, Kronprins Gustaf Adolf,  var hedersgäster på middagar som Juho Kusti Paasikivi höll i det dåvarande finska residenset under våren 1939.

Tack för uppmärksamheten!

Maimo Henriksson, Finlands ambassadör i Sverige