Den finska utlandsrepresentationens historia i Berlin
Finlands ambassad återvände år 1999 från Bonn till Berlin till sin forna plats i Tiergarten. Adressen Rauchstrasse 1 bär dock på bara en liten bit finsk representation i Tysklands huvudstad, där Finland har representerats av en ambassad, en handelsrepresentation eller av ett generalkonsulat på sammanlagt 12 olika adresser i virveln av historiska händelser.
Före den egentliga beskickningen stationerades två byråer i Berlin under det första världskriget. Dessa hjälpte finländare som råkat i svårigheter, gjorde Finland känt i Tyskland och stöttade de finska självständighetsaktivisterna i arbetet för Finlands självständighet. Den första av byråerna var den s.k. Wetterhoffska byrån, Finnländische Kanzlei, som hade adressen Landgrafenstrasse 20. Den andra var Das Finnländische Büro Nürnbergerstrasse 14-15.
Byråerna ersattes av den första egentliga ambassaden sedan Finland blivit självständigt. Sedan Tyskland erkänt Finlands självständighet började den första ambassadören, Edvard Hjelt, sitt arbete enkelt och anspråkslöst på hotell Fürstenhof, Potzdamer Platz. I februari 1918 hyrdes en möblerad femrumslägenhet på Wichmannstrasse nära Lützowplatz och på dörren fästes en skylt där det stod Finnische Gesandtschaft. Därifrån flyttade ambassaden p.g.a. utrymmesbrist till Landgrafenstrasse 13, till en villaliknande byggnad, som omgavs av en liten park. År 1919 fortsatte vandringen till Alsenstrasse i centrum av Berlin, där Norges och Danmarks ambassader redan fanns. Byggnaden, som ursprungligen hade planerats för Förenta Staterna, gjorde med sina höga rum, sina pelare och antikmöbler ett starkt intryck på finländare, som besökte ambassaden i mitten av 20-talet.
År 1938 tvingades Finlands ambassad att flytta bort från Alsenstrasse på grund av Hitlers storvulna stadsplanering. Ambassadbyggnaden skulle ha blivit under en väldig kupolhall. Hallen skulle bli världens största samlingsplats med en trehundra meter hög kupol som skulle synas redan på flera kilometers avstånd. Finland erbjöds en fastighet i hörnet av Rauchstrasse och Friedrich-Wilhelmstrasse (nuv. Klingelhöferstrasse) . Den låg centralt och tomten var tre gånger större än den på Alsenstrasse. Första våningen med sina salar, matsalar och finrum lämpade sig ytterst väl som representationsutrymmen och andra våningen kunde byggas om till privatbostad för ambassadören. Tyskland lovade stå för alla reparations- och ändringsarbeten samt för flyttningskostnaderna. Ambassadens invigningsfestligheter planerades till slutet av augusti 1939, men de kom aldrig att gå av stapeln. Andra världskriget bröt ut.
Under kriget blev det mera liv och rörelse på ambassaden. Politiker, officerare, affärsmän och konstnärer stack sig in på lunch på Rauchstrasse, där ambassadören, professorn och riksdagsmannen T. M. Kivimäki stod värd.
På eftermiddagen den 22.11.1943 kom flyglarmet: de allierades bombplan hade överskridit Tysklands gräns. Finlands ambassad träffades av brandbomber redan i början av bombningen och eldsvådan kunde inte hejdas på grund av intensiteten i bombningen. Efter bombanfallet besökte utrikesminister Joachim von Ribbentrop diplomatkvarteret för att granska förstörelsen. Han lovade att Tyskland bygger upp en ny ambassad för Finland. Först tvangs man dock att flytta 70 kilometer utanför Berlin till Schloss Molchow i närheten av Neuruppin, en anglosachsisk villa, där verksamheten fortsatte ett knappt år. Finlands och Tysklands relation bröts i september 1944 och ambassadens personal reste till Finland.
Hösten 1948 utnämndes ambassadrådet i Berlin, Toivo Heikkilä, till ständig handelssekreterare .Han grundade till en början en beskickning på Intouristhotellet Krausenhof, vilket upprätthölls av ryssarna på Krausenstrasse. Heikkilä planerade tillsammans med utrikesministeriet att iståndsätta den gamla ambassaden Rauchstrasse 1, som hade blivit i den brittiska sektorn. Snart blev dock klart att en handelsrepresentation som verkade inom området för rysk administration också måste vara stationerad i den ryska sektorn. Beskickningen fick utrymmen i hörnet av Leipzigerstrasse och Mauerstrasse. Marja-Liisa Linkoaho, som arbetade som kanslist drog sig 1960-talets representation till minnes: ” Övre delen av huset där beskickningen fanns var förstörd efter att huset träffats av en bomb. Det fanns bara två våningar som var bebodda. Tredje och fjärde våningen var bara ruiner. Stålkonstruktionerna spretade, ovanför syntes något som påminde om ett tak. Generalkonsul Wannes bostad fanns i samma våning som beskickningen. Bostaden var ett ca tvåhundra kvadratmeter stort ödsligt, ja spöklikt utrymme. Vi hade tre små rum till vårt förfogande: ett för chefen, ett för ambassadsekreteraren och ett litet krypin för mig.”
Beskickningen i Berlin fick i början av året 1973 ambassadstatus och fick utrymmen i en modern kontorsbyggnad på Otto-Grotewohl-Srasse 3. I mars 1975 flyttade ambassaden till en central plats , Schadowstrasse 6 som är en tvärgata till Unter den Linden. Den representativa tjänstebostaden på Stühlinger Strasse i stadsdelen Karlshorst togs i bruk först i februari 1984. På tomten restes också en stockbastu. ”Bastuns betydelse i representationen, t.o.m. i vården av relationen till stationeringslandet, växer ständigt”, hade ambassadör Osmo Kock påpekat redan år 1977.
Finlands gamla ambassadbyggnad i Väst-Berlin var i åratal i det skick om bombningarna i november 1943 hade lämnat den. Utrikesministeriet sålde tomten år 1976 till byggnadsföretaget Neue-Heimat-Berlin. Sommaren 1988 grundades generalkonsulatet vid Kurfürstendamm 183. Man hittade en tjänstebostad för generalkonsuln i Zehlendorf. Samma bostad fungerar nu som ambassadörens residens. Idag befinner sig ambassadörens residens vid Leipziger Platz i Berlin Mitte.
Efter Tysklands enande slogs i oktober 1990 generalkonsulatet i Väst-Berlin ihop med ambassaden som fungerat i Öst-Berlin och då uppstod generalkonsulatet i Berlin på Schadowstrasse. Utrymmena på Kurfürstendamm fick handelssektorn ta hand om och senare övergick de till Finpro, centralen för befrämjande av export. År 1996 flyttade konsulatet till Lützowufer , bara ett par kvarter från Rauchstrasse och det nordiska ambassadkvarter som snart skulle komma att uppföras där. Den finska generalkonsuln i Berlin, Pekka Hartela, hade i februari 1990 skrivit till Helsingfors: ”Jag tror att man borde bereda sig på att Berlin blir huvudstad i det enade Tyskland och att Auswärtiges Amt (Tysklands utrikesministerium) kommer att flytta dit.” I enlighet med instruktioner från ministeriet påminde Hartela Berlins överborgmästare om tomten på Rauchstrasse, som tidigare varit i Finlands ägo. Den hade övergått till senaten i Berlin, som planerade att bygga World Trade Center samt ett högklassigt bostadskomplex där. År 1995 bl ev dock Finland, Sverige och Danmark ägare till tomten. Man hade i de nordiska utrikesministerierna ett par år tidigare börjat fundera på ett samnordiskt ambassadbygge. Ambassaderna och det gemensamma allaktivitetshuset invigdes högtidligt under ledning av de nordiska statsöverhuvudena och Tysklands förbundspresident den 20.10.1999.
Finlands utrikesrepresentations historia i Hamburg
Finlands utrikesrepresentations verksamhet i Hamburg inleddes 1918 då beskickningen i Berlin befullmäktigade den första medarbetaren att överta ämbetet.
Utnämningen godkändes dock ej av utrikesministeriet eftersom ett generalkonsulat inte ännu hade grundats i Hamburg. Ända till 1925, då det officiella generalkonsulatet grundades, leddes verksamheten av en sekreterare, en honoralkonsul och till sist av en utsänd konsul. Under 1930-talet leddes konsulatet tidvis av en generalkonsul eller en konsul. 4.9.1944 avbröts den diplomatiska verksamheten mellan Tyskland och Finland helt.
Efter att Finland och Tyskland 1973 återupptagit de normala diplomatiska förbindelserna ändrades benämningen också officiellt till generalkonsulat. Generalkonsulatets distrikt har under årens lopp varierat. Enligt det beslut utrikesministeriet fattade 29.9.1999 omfattade distriktet senast delstaterna Hamburg, Bremen, Schleswig-Holstein, Niedersachsen och Mecklenburg-Vorpommern. Generalkonsulatet i Hamburg stängdes i slutet av augusti 2013.