Farväl till Finska Borgen

En diplomats liv präglas av den tidsbegränsade tjänsteperioden: man stannar inom utrikesförvaltningen men byter jobb vart tredje till fjärde år. Tre eller fyra år kanske känns som en lång tid när man tittar framåt men i själva verket är det väldigt kort, särskilt ifall man har flyttat till ett nytt land.

Första året lär man jobbet och landet, det andra (och det tredje) året är man fokuserad på jobbet men när det tredje (eller fjärde) året börjar, måste man redan skicka in sin ansökan till följande postering. Efter det är man mer och mer distraherad av sin framtid.

Jag har nu varit i den finska utrikesförvaltningens tjänst i nästan 25 år. Fem gånger har jag flyttat utomlands från Finland och tillbaka igen, och en gång flyttade jag mellan Sydkorea och USA. Mina möbler har rest runt jorden. Och varje gång är det lika stressigt. Men det är inte det tråkigaste när tjänsteperioden är slut. Det tråkigaste är att man måste ta farväl av sitt team.

På varje ambassad runt om i världen där jag har varit posterad, och i varje enhet i Helsingfors där jag har jobbat, har jag haft privilegiet att lära känna utomordentligt duktiga och pålitliga kollegor.

Jobbet kan vara mycket krävande, särskilt på beskickningar. Det kan handla om olika ministerbesök, eller i ”värsta” fall statsbesök, någon slags krissituation, finska medborgare som har hamnat i knipa. Allt möjligt kan hända, och allt möjligt kommer att hända.

Du och ditt team testas och svetsas ihop, i både framgång och i misslyckanden. Du lär dig att lita på dina kollegor. Inom teamet lär man sig att respektera varandra. Kommunikationen blir lätt. Kollegorna kan till och med lära sig att förstå din humor.

Och sen, plötsligt, kommer den dystra dagen då kalendern påminner dig att allt i den här världen är tillfälligt. Teamet skingras och du måste börja bygga upp samarbetet och tilliten med nya kollegor någon annanstans.

I Stockholm har vårt team testats i praktiskt taget varje dag efter hösten 2021. Bilaterala relationer mellan Sverige och Finland är aktivare och mer omfattande än någonsin. Nästan varje vecka kommer det högnivåbesök med alla de logistiska och innehållsmässiga bestyr som sådana besök består av. Det betyder också omkring trehundra evenemang per år, allt ifrån luncher på tumanhand till mottagningar med hundratals gäster.

Alla som har ordnat bröllopsfest, någon förenings 50-årsjubileumsfest eller liknande vet att det inte är en enkel sak.

Ambassaden behövs också när det gäller att ordna relevant innehåll och program till evenemangen och besöken: Vilka ämnen borde man fokusera på? Vem borde den finska delegationen möta? Vad tänker svenskarna om agendapunkter? Hurdant är det allmänna politiska och ekonomiska läget i Sverige?

Varje dag har jag varit imponerad av mina kollegors professionalism, tålamod och gott humör. Med andra ord: jag kommer att sakna mitt team.

Lika givande som att lära känna och arbeta med mina kollegor har det varit att möta så många svenskar med väldigt olika bakgrund. Många av dem har berättat med stolthet om sina finska rötter, eller om sina morfäder eller farfäder som deltog som frivilliga i Finlands försvar under det andra världskriget. Ja, den senaste var en ung man som i dag nämnde i förbifarten att hans mormor var sjuksköterska i Finland under kriget.

För en diplomat är ett statsbesök den mest krävande men samtidigt den mest givande uppgiften man kan ha på en beskickning utomlands. Det hade vi ju för ett år sedan då president Stubbs första statsbesök gick till Sverige.

En höjdpunkt, absolut. Men det finns flera andra höjdpunkter som jag kommer alltid att minnas. Bland dem vill jag nämna Sverigefinska Synskadadeförbundets 30-årsfest i Borås i april 2023; ett besök på hösten 2024 till Jukkasjärvi kyrka med den fascinerande altartavlan föreställande Lars Levi Laestadius liv; begravningen av en av de sista svenska frivilliga i Ekerö Kyrka i december 2022; serafimerringningen för president Martti Ahtisaari i oktober 2023; Samfundet Sverige-Finlands 100-årsjubileum år 2024 med ett stort antal fina evenemang; festgudstjänster i Stockholms finska kyrka på självständighetsdagen; Finnkampen år 2023; Millesgården; Abisko; Ales stenar nära Ystad… Listan kan göras oändlig.

Och KAJ-fenomenet sen – Nåja!

Jag har fått vara vittne till den historiska perioden mellan våra två länder som vi får uppleva för närvarande. Det har varit en stor ära att få lära känna Sverige och de människor som lever i detta land som är Finlands och finländarnas närmaste partner, och att lära språket som är en så pass viktig del av också det finska kulturarvet.

Alla dessa minnen gör mitt liv rikare efter det att jag sagt ”adjö” till mitt hem på Finska Borgen på Gärdet och till Det Geerska palatset på Västra Trädgårdsgatan (särskilt Madame Alice von Haartman och hennes klänning, bevarat i porträtt av Albert Edelfelt) och ”på återseende” till Stockholm.

Tack Sverige!