Visste du att...
...det inom idrottshistorien mellan Sverige och Finland finns en företeelse som så här precis när Stockholm maraton har sprungits gör sig påmind och fängslar minnet: En allvarlig långdistanskonflikt under 1930-talet. Den fick betydelse för landskamperna i friidrott mellan länderna - Finnkampen som man säger i Sverige, och Sverigekampen som man säger i Finland.
Den fråga som kom att prägla idrottssamarbetet, eller snarare bristen på det, under största delen av 1930-talet, hade vissa spektakulära inslag där en framtida president, Urho Kekkonen tog sig en framträdande roll.
Konflikten handlade om den finländske löparen Paavo Nurmi som gjorde hela sin amatörkarriär på 1920-talet. Han tog sammanlagt nio olympiska guldmedaljer i spelen år 1920, 1924 och 1928. Sveriges olympiska kommitté skriver på sin hemsida om Paavo Nurmi vid OS i Paris 1924:
Världen var förundrad - hur kunde det lilla landet i norr producera sådana "övermänniskor" i friidrott. När Nurmi tog sitt guld i det drygt millånga terrängloppet kom bara 15 av 38 startande i mål i den tryckande hettan. Fyra svenskar var så utmattade att de fick föras till sjukhus och några var så uttröttade när de kom in på upploppet på arenan att de inte orkade ta sig i mål. Men Nurmi var mer eller mindre opåverkad av hettan.
Ännu år 1930 och 1931 satte Paavo Nurmi nya världsrekord, sammanlagt fick han ihop 25 stycken under sin karriär. Ute i världen gav rekorden och medaljerna honom namnet The Flying Finn.
1931 hölls friidrottslandskampen Sverige-Finland i Stockholm. Det blev också den sista på nästan ett decennium. Finland vann efter att ha förlorat senaste gång, som var 1929, men vid banketten efteråt meddelade det finländska friidrottsförbundets ordförande Urho Kekkonen att landskamperna ställs in. Och mycket riktigt, nästa gång blev först 1939.
Hur kom Paavo Nurmi in i denna konflikt? Jo, inför OS i Los Angeles 1932 pågick granskning av eventuella brott mot de då rådande strikta amatörreglerna, och i Finland ansågs Sverige genom sin IOK-medlem Sigfrid Edström ha medverkat till att Nurmi diskvalificerades. Sigfrid Edström var nu inte vem som helst. Han var en av Sveriges främsta industrimän just då, kan man säga, Aseachef och grundare av Industriförbundet. Det fanns också en ömsesidig misstro mellan Sverige och Finland, där de antisvenska stämningar som rådde i språkstridens Finland ibland skapade en svensk misstro mot Finlands politiska utveckling. Finland i sin tur såg de svenska reaktionerna som ett hot mot de finskhetssträvanden där t ex friidrottsbasen Kekkonen på den tiden var aktiv. Senare kom Sverige att få sina egna ”Paavo-Nurmi-affärer” när bl a Gunder Hägg och Arne Andersson stängdes av från EM år 1946. Men det visste ingen ännu någonting om år 1931!
Landskamperna i friidrott har alltid väckt starka känslor, både före och efter uppehållet under 1930-talet. Finland hade ett stort behov av att komma igen i landskamperna efter kriget, men den stora finländska segerdominansen inträffade först under åren 1954-65. Den finlandssvenska sportjournalistveteranen Göran Wallén skriver om landskampernas historia och speciella egenheter i Föreningen Nordens årsbok 2009 ”Nöd och lust, Sverige och Finland i samtid och framtid” (Huvudredaktör Torsten Hallberg, Arena Norden Stockholm, www.norden.se).
De olympiska spelen var tänkta att hållas i Helsingfors år 1940, men kriget kom emellan. När Finland hade återhämtat sig tillräckligt för att arrangera spelen var året 1952, och Paavo Nurmi fick det ärofyllda uppdraget att tända den olympiska elden på Olympiastadion i Helsingfors. Han står också staty alldeles nära stadion. Löpkulturen har alltid varit stark i både Sverige och Finland. Den flygande finnen är ett levande begrepp än idag, och jag har själv varit med om en vintersemester med ett stort svenskt sällskap som alla skulle få sin mat serverad samtidigt, där det var helt naturligt att kalla den ytterst flyfotade enda servitören för Gunder Hägg.
Finlands maratontränade utrikesminister Alexander Stubb beskriver själv på hemsida, bloggar och i kolumner om hur han ärvt sitt positiva intresse för idrott av sin far Göran Stubb, närmast legendarisk sportjournalist, tidigare VD i Finlands Ishockeyförbund och numera talangscout för NHL i Europa. Finlands Grand Old Man i ishockey, helt enkelt! Själv fick Alexander sina första skridskor som femåring och spelade enligt sin hemsida ishockey för Helsingfors IFK som junior. Han nämner också att han var långhårig och säkert uppfattades som pratglad.
Alexander Stubb har också erfarenhet av annan sport, såsom golf, och triathlon där man tävlar i tre grenar. I en intervju berättar han om en halv-triathlontävling i Finland i juli 2008: då var han nervösare än när han skulle träffa USA:s utrikesminister Condoleezza Rice. Ändå var det ”bara” en halvmara + simning 1,9 km och 21 km på cykel.
Pappa Stubb har i ca 30 år skrivit kolumner om ishockey i den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet. När sonen Alexander själv började skriva kolumner, frågade han sin far om hemligheten med att kunna skapa en text så snabbt som Göran Stubb gjorde.
– Enkelt, allt handlar om rutin och passion, löd svaret. Detta fadersråd delar Alexander Stubb med sig i en av sina egna kolumner. Och det kan väl duga som ett gott råd till oss andra också, och det behöver inte bara gälla kolumner!
Karin Lindfors
Journalist