Invandrare i Sverige, turist i Finland
Det var förmodligen tack vare mina många och långa resor i Europa som jag började se mig själv mer som europé än som finländare. Mina barndomssemestrar tillbringade vi på Europas vägar. I stället för en sommarstuga sökte vi oss till äventyr.
Samtidigt präglades min omgivning av tron på Europas integration och den positiva energi som Finlands EU-medlemskap förde med sig. Även jag deltog på mitt sätt i integrationsprocessen när vi högg loss souvenirbitar från den robusta, graffititäckta Berlinmuren.
När vi reste genom Europa med bil kändes världen som en sammanhängande helhet. Efter varje gränsövergång fortsatte samma mark, om än färgad av andra byggnader och kulturer. Länderna flöt samman till ett enda oändligt kontinuum.
Som vuxen blev min relation till Europa mer begränsad. Jag fortsatte inte med bilresandet. Jag äger inte ens en bil. När man flyger framträder världen på ett annat sätt. Den känns mer fragmenterad och mindre, tillgänglig utan den mödosamma ansträngning som långa bilresor krävde.
För första gången märkte jag hur min finländska identitet blev starkare när jag bodde utomlands. Jag har aldrig känt mig så finländsk som på den självständighetsdagsmiddag som ordnades av finländska utbytesstudenter i Lund. Vi stod tysta och högtidliga medan vi lyssnade till Finlandia-hymnen.
Då var jag inte längre i första hand europé, utan i allra högsta grad finländare. Finländskheten kändes som något mycket konkret och ofrånkomligt, en självklar del av mig själv. I mina föreställningar delade alla finländare samma mentala landskap, samma mentalitet och samma historia. Finländskheten kändes bekant och trygg.
Samtidigt lärde jag mig i sociologins läroböcker att nationella indelningar är sociala konstruktioner. Gränsen mellan vi och de skapas och upprätthålls i all mänsklig interaktion, både medvetet och omedvetet.
När vi som barn högg loss bitar av Berlinmuren kunde jag inte föreställa mig att min livstid också skulle komma att präglas av nya skiljelinjer. Jag tänkte inte att föreställningen om ett enat Europa eller en varaktig världsfred en dag återigen skulle komma att ifrågasättas.
Kriser för människor samman, men de förstärker samtidigt motsättningarna gentemot andra. Vi finländare känner oss mer enade. Sverige och svenskar framstår som allt närmare och tryggare partner. När vi söker stöd vänder vi oss mot Europa. Betydelsen av europeisk sammanhållning har vuxit i takt med att det världspolitiska läget blivit alltmer spänt.
Betydelsen av en positiv bild av Finland blir allt större i en instabil värld präglad av hårdnande global konkurrens. Finland marknadsförs internationellt för att stärka finländska aktörers inflytande på den globala arenan. I vårt arbete på ambassaden lyfter vi fram det som gör Finland och finländskheten igenkännbara och intressanta. Samtidigt är vi också med och formar bilden av vilka vi finländare är i relation till andra.
Själv märker jag, efter att ha bott länge i Sverige, att jag har hamnat någonstans mellan vi och de. I Sverige känner jag mig som en invandrare, i Finland som en turist. Kanske känner jag mig ändå mest hemma "ingenstans", i ständig rörelse genom Europa? Kanske har min europeiska identitet aldrig helt brutits ned.
Anna Gröning
Anna Gröning arbetar som ministerns och ambassadrådets assistent i politiska teamet på Finlands ambassad i Stockholm.