Representationens historia

I början på 1920-talet insåg ett nyligen självständigt Finland vikten av att ha bra relationer till Kanada och den växande grupp finska emmigranter som stadigvarande bosatt sig i Kanada. Akseli Rauanheimo utnämdes med denna bakgrund till finsk konsul i Kanada (1923-1932) och det första finska konsulatet öppnades i Montréal. Öppningen sammanföll med den period då strömmen av emmigranter från Finland var som starkast till hela Kanada, även inklusive Quebec.

Då Förenta Staterna godkänt inskränkande immigrationslagstiftning 1922 ökade det årliga antalet finska immigranter  till Kanada explosionsartat. Åren 1923-1930 tog sig närmare 35 000 finska immigranter till Kanada. Med hjälp av sin fru Betty Järnefelt-Rauanheimo tog konsul Rauanheimo hand om den stadiga ström immigranter som sökte assistans. Kontoret uppgraderades 1925 till generalkonsulat och hade vid årsskiftets slut en vice-konsul och administrativ personal.

Rauanheimo var en exceptionell man, som ofta vänskapligt kallades de finska immigranternas "herde". Han lobbade framgångsrikt för de kanadensiska privata företagen, framförallt för kanadensisk oceaniska järnvägen och för sjömännens mission i Finland för att grunda ett hem för finska immigranter och en mission för sjömän i Montréal. I april 1927 anlände pastor F. Pennanen för att agrea som pastor för missionen för sjömän.

I september 1927 tog hemmet för finska immigranter emot sina första gäster. Under den brådaste tiden rymde varje rum i hemmet med sammanlagt 26 rum 5-6 sängar var, vilket innebar att hemmet kunde fungera som ett temporärt hem för tusentals immigranter samt även som soppkök, arbetsförmedling och en plats där de nyligen anlända och kringresande immigranterna kunde avhämta sin post.

Den entusiastiska planeringen av de Olympiska Spelen fick ett abrupt slut då Sovietunionen anföll Finland 30 november 1939. Ungefär 250 finska immigranter lämnade Kanada för att försvara Finland genom att ansluta sig till den "amerikanska legionen". Till en början förhindrade den kanadensiska lagstiftningen om uppbäring kanadensiska medborgare med finsk härstammning från att frivilligt delta i det finska vinterkriget.

Under de följande tre månaderna arbetade genralkonsulatet, under ledarskap av K.F. Altio (1939-1941), och de sju honorärkonsulat som grundats runt om i Kanada hektiskt med att ansöka om pass och kompletternade dokument för de finska kanadensiska volonärerna och klarlägga den kanadensiska regeringens position gällande kanadensiska medborgare som var villiga att delta i finska frihetskriget.

Konsulatet förmedlade varor som samlats ihop i Kanada av de många finska hjälporganisationerna och av den nyligen grundade kanadensiska hjälporganisationen (Canadian Relief Fund), vilken leddes av senatorn för det konservativa partiet och av Kanadas före detta statsminister Arthur Meighen.

Förhållandet mellan Finland och Kanada avkyldes något under våren och sommaren 1941 då Finlands samarbete med Tyskland, kanadas fiende, ökade. I augusti stängdes de finska konsulaten i Kanada och generalkonsul K. Kuusamo (1941) återvände till Finland. Svenska generalkonsulen utnämdes 11 augusti 1941 att värna om finska intressen i Kanada.

Efter Tysklands kapitulering i maj 1945 började finska och kanadensiska förhållanden normaliseras. Fredsavtalet i Paris ratifierades av kanadensiska parlamentet 17 september 1947 och Finlands fiendestatus upphävdes. Diplomatiska relationer återupptogs 21 november 1947 och 1 december 1947 utnämdes Urho Toivola (1948-1952) som ansvarig för den nyligen öppnade delagationen i Ottawa. Under 1952 övertogs posten av Hans Martola (1952-1954) vars efterföljare var Sigurd von Nurmes (1954-1959). Ett år senare utnämndes den kanadensiska ambassadören Thomas Archibald "Tommy" Stone i Stockholm, Sverige att även övervaka kanadensiska intressen i Finland.

1960 omvandlades delegationen i Ottawa till en ambassad och Artturi Lehtinen (1959-1964) utnämndes till ambassadör. Ett år senare upprättade Kanada en ambassad i Helsingfors, vilken leddes av ambassadör John Harrison Cleveland. Allteftersom har förhållandet mellan Finland och Kanada blomstrat genom gemensamma FN uppdrag utomlands, atletiskt, artistiskt, teknologiskt och student utbyte, samt genom utökad handel och kulturella, ekonomiska, sociala och politiska avtal.

Artikeln skriven av Varpu Lindström (1948-2012), Professor i kvinnostudier och historia