Förhållandet mellan Finland och Kanada - historia

1749–1920

Trots att Finland inte blev självständigt förrän 6 december 1917 upprätthölls kontakt mellan Finland och Kanada medan Finland fortfarande var en del av det svenska kungadömet (1200-1809) och under tiden då Finland var en autonom stat under det ryska tsarväldet (1809-1917). Främst noterad, och kanske även den första kontakten, gjordes av Pehr Calm, en forskningsresande, vetenskapsman och botaniker som utforskade Nya Frankrike 1749 och områdena kring Niagara fallen 1750 och noggrannt dokumenterade sina upptäkter. En mindre välkommen kontakt gjordes 1838 då Nils Gustaf von Schoultz tog i land nära Prescott i Ontario som ledare för en 190 mannstark amerikansk invasionsarmé med målet att frita norra Kanada. Von Schoultz tillfångatogs och avrättades. 

Finska immigranter anlände under 1870-talet för att arbeta med kanalen och järnvägen i Kanada, senare fick dessa immigranter även anställning i Kanadas gruvor och timmerläger. På 1890-talet hade finska samhällen grundats i British Kolumbia, inom provinserna på prärien och i Ontario, var finska immigranter byggde lantgårdar, fiskade, gillrade fällor och jagade. Med rötter från ett land med liknande geografi och klimat var finnarna välutrustade för att tämja den kanadensiska vildmarken. Finska kvinnor var efterfrågade som hembiträden, föreståndare för internat och köksor på timmerläger.

Under sena 1890-talet startade den kanadensiska regeringen, i sin hunger för flera nybyggare, en process för att aktivt rekrytera finska immigranter. Kampanjen fördes genom att dela ut litteratur i Finland och genom att sponsorera en rundresa för en delegation av högt respekterade finnar med syfte att väja ut markområden där finnar som tröttnat på föryskningen i Finland kunde starta nybyggen. Trots att den planerade massemmigrationen inte nådde eftersträvade resultat fortsatte nya finska immigranter att slå sig ned nära de redan grundade finska sammhällena.

Provinsen British Kolumbia gav 1901 ön Malcom Island till en grupp kolarbetare från Vancouver Island som där grundade ett kortvarigt socialistiskt sammhälle kallat Sointula. Under första världskriget visade många finska immigraner sin lojalitet till Kanada genom att frivilligt ta värvning för de kanadensiska trupperna, främst i 94de Batalionen och i 223de Skandinaviska Batalionen. Efter första världskriget erkände de Allierade, inklusive Storbritannien med besittningar, Finlands självständighet 3 maj 1919 inom rådet för utrikesministrar i Paris.

1920–1938

Under 1920-talet hade de finska immigranterna i Kanada redan välstrukturerade samhällen med tidningar, inbördes hjälp- och nykterhetsrörelser, församligar, sociala och sport klubbar och andelsföreningar. Universellt läskunniga finländare var aktiva deltagare i den politiska debatten och starka anhängare av de kanadensiska unions- och rösträttsrörelserna. Enligt uppgifterna av Cencus Canada (populationsindex, upprätthållen av statistikcentralen i Kanada) levde 21 494 personer med finskt påbrå i Kanada 1921.

Det nyligen självständiga Finland insåg vikten av att ha bra relationer till Kanada och den växande grupp finska emmigranter som stadigvarande bosatt sig där. Akseli Rauanheimo utnämdes 23 januari 1923 till finsk konsul i Kanada (1923-1932) och det första finska konsulatet öppnades i Montréal. Öppningen sammanföll med den period då strömmen av emmigranter från Finland till hela Kanada var som starkast. Mellan åren 1923 och 1930 kom närmare 35 000 finska immigranter till Kanada. Med hjälp av sin fru Betty Järnefelt-Rauanheimo tog konsul Rauanheimo hand om den stadiga ström immigranter som sökte assistans. Kontoret uppgraderades 1925 till generalkonsulat och hade vid årsskiftets slut en vice-konsul och administrativ personal.

Rauanheimo var en exceptionell man, som ofta vänskapligt kallades de finska immigranternas "herde". Han lobbade framgångsrikt för de kanadensiska privata företagen, framförallt för kanadensisk oceaniska järnvägen och för sjömännens mission i Finland för att grunda ett hem för finska immigranter och en mission för sjömän i Montréal. I april 1927 anlände pastor F. Pennanen för att agera som pastor för missionen för sjömän. I september 1927 tog hemmet för finska immigranter emot sina första gäster. Under den brådaste tiden rymde varje rum i hemmet med sammanlagt 26 rum 5-6 sängar var, vilket innebar att hemmet kunde fungera som ett temporärt hem för tusentals immigranter samt även som soppkök, arbetsförmedling och som en plats där de nyligen anlända och kringresande immigranterna kunde avhämta sin post.

Grundandet av två organisationer stödda av regeringen för finländare stadigt bosatta utomlands 1927 signalerade igen Finlands starka vilja till aktiv kontakt och kulturutbyte med finska immigranter utomlands. Efter en svår start tog organisationen Finland Society över uppdraget att bygga upp ett starkt nätverk mellan Finland och Kanada genom att organisera kulturella rundresor, tillställa pålitlig och positiv information om Finland, och genom att välkommna återvändande finnar tillbaka till hemlandet. För de som emmigrerade från Finland var Rauanheimos informativa bok, Kanadan-Kirja (Kanada Boken, WSOY 1930), en ovärderlig hjälp. Betty Järnefeldt-Rauanheimo publicerade boken "Vierailla Veräjillä" innehållande noveller 1930 (Vid främmande portar, WSOY 1930). Berättelserna är skrivna mot bakgrunden av äkta upplevelser som immigrant och beskriver det emotionella priset på att emmigrera.

Kanada introducerade restriktiv immigrationspolitik 1931 och immigrationsströmmen vände då många arbetslösa finnar återvände till sitt hemland. Depressionen slog hårt mot de finska sammhällena för immigranter och Rauanheimo sympatiserade med de hungriga och sjuka. Han upprätthöll korrespondens med Kanadensiska regeringen och uppmanade denna att ta ansvar för de sjuka, skadade och hungriga. Han hjälpte många nödställda immigranter personligen och var känd för att till och med ge upp sin egen rock för en återvändande immigrant. Efter nio år av tillgiven tjänstgöring i Kanada dog general konsul Rauanheimo. Trots depressionen samlade immigranterna sina tillgångar för en gravsten med gravskriften "Akseli Rauanheimo -  Father of the Immigrants" (Akseli Rauanheimo - De finska immigranternas fader).

Många av de vänsterinriktade finländare, som blev kvar i Kanada, deltog i demonstrationer, hunger marcher, och strejker. De gav stöd åt socialistiska rörelser, fram för allt till den finska organisationen i Kanada (Finnish Organization of Canada, FOC) och dennas dagstidning "Vapaus". Deras aktivitet övervakades och cencurerades av RCMP (Royal Canadian Mounted Police). Många finska kanadensare, inklusive chefredaktörer, unionsledare och gemena utfattiga individer deporterades. FOC förbjöds 1940, organisationens egendom konfiskerades och dess byggnader stängdes fram till 1943 då förbudet slutligen upphävdes.

Rauhanheimo ersattes av Aaro Jalkanen (1932-1939), som rapporterade att kring 10 000 personer besökte konsulatet under 1932 bara för att sköta ärenden relaterade till pass. Samma år tvingades hemmet för immigranter att stänga sina dörrar på grund av otillräckligt understöd. Jalkanen konstaterade att till hans viktigaste uppdrag i Kanada åtminstone hörde att stöda patriotisk och konservativ aktivitet inom organisationerna Finnish Civil War veterans, the Loyal Finns in Canada och den finska lutheranska församligen, vilka utgjorde alternativ till den starka socialistiska rörelsen.

Jalkanen gav åtskilliga patriotiska tal och skrev lyriken till den patriotiska rörelsens signaturmelodi "Isänmaan ääni" (Faderlandets röst). Den nya konservativa organisationen etablerade en stark kontakt till organisationen "Finland-Society". Dessa nätverk användes bland annat för att marknadsföra de planerde Olympiska Spelen i Helsingfors 1940. Till nämnvärda kulturutbyten hörde bland annat uppträdandet av manskören Finlandia och finska utställningar i Toronto och Vancouver. Politiker och individuella artister gjorde även turnéer i Kanada. Effekten av denna gemensamma ansträngning var starkare kännedom om Finland, dess kultur, sport och politik.

1938–

Den entusiastiska planeringen av de Olympiska Spelen fick ett abrupt slut då Sovietunionen anföll Finland 30 november 1939. Kriget uppmärksammades omedelbart i Kanadensisk press och den allmänna opinionen sympatiserade starkt med det tappra Finland. Sovietunionen uteslöts 14 december 1939 från Nationernas Förbund, som i en officiell deklaration fördömde Sovietunionens aktioner mot republiken Finland. Deklarationen gav även upphov till utlovelser från de Allierade och Storbritannien om militär hjälp.

Ungefär 250 finska immigranter lämnade Kanada för att försvara Finland genom att ansluta sig till den "amerikanska legionen". Till en början förhindrade den kanadensiska lagstiftningen om uppbäring kanadensiska medborgare med finsk härstammning från att frivilligt delta i det finska vinterkriget. Under de följande tre månaderna arbetade genralkonsulatet, under ledarskap av K.F. Altio (1939-1941), och de sju honorärkonsulat som grundats runt om i Kanada hektiskt med att ansöka om pass och kompletterande dokument för de finska kanadensiska volontärerna och klarlägga den kanadensiska regeringens position gällande kanadensiska medborgare som var villiga att delta i finska frihetskriget.

Konsulatet förmedlade varor som samlats ihop i Kanada av de många finska hjälporganisationerna och av den nyligen grundade kanadensiska hjälporganisationen (Canadian Relief Fund), vilken leddes av senatorn för det konservativa partiet och av Kanadas före detta statsminister, Arthur Meighen. Kanada deklarerade 1 mars 1940 att dess medborgare fritt kunde ta beväring i den finska armén. Detta ledde till grundandet av den historiskt unika "Finland's Little Army" i Kanada. Colonel Hunter, medlem av provinsregeringen i Ontario, föreslogs som ansvarig för de kanadensiska och brittiska trupperna i Finland.

Senator Meighan skickade 9 mars 1940 ett telgram till Finlands President Kyösti Kallio där han utlovade ytterligare 2000 män från Ontario till striden i Finland. "Finland's little army" upplöstes före denna kommit iväg då vapenvila deklarerades bara fyra dagar senare 13 mars 1940. Organiseringen av hjälp till Finland fortsatte emellertid ytterligare ett år.

Förhållandet mellan Finland och Kanada avkyldes något under våren och sommaren 1941 då Finlands samarbete med Tyskland, Kanadas fiende, ökade. Ett par dagar efter att Tyskland attakerat Sovietunionen 22 juni 1941 allierade sig Finland med tyskarna mot Sovietunionen. Den brittiska delegationen i Helsigfors, som även övervakade kanadensiska intressen i Finland stängdes 1 augusti 1941. En vecka senare stängdes de finska konsulaten i Kanada och generalkonsul K. Kuusamo (1941) återvände till Finland. Svenska generalkonsulen utnämdes 11 augusti 1941 att värna om finska intressen i Kanada.

Sovietunionen utövade påtryckningar på England att deklarera krig mot Finland. England i sin tur pressade folksamfundet att ansluta sig till krigsdeklarationen. Till en början var Kanada motsträvig till att deklarera krig mot Finland. Slutligen, 6 december 1941, på finska nationaldagen, deklarerade England krig mot Finland följd av Kanada en dag senare. Två timmar innan nyheterna om attacken på Pearl Harbour nådde Ottawa gavs finska immigranter undantagscertificat, vilka skyddade dem från sträng behandling som fiendeallierade i Kanada.

Till skillnad från japanska, italienska och tyska immigranter krävdes endast att finska immigranter gav sina fingeravtryck till RCMP. Vissa undantag gällde för deras mobilitet och kapacitet att inneha skjutvapen, post- samt pengatransaktioner stannades och engendom konfiskerades och hölls av kanadensiska övervakaren av fiendens egendom. Under den fortsatta tiden av kriget gav de finska immigranterna sitt fulla stöd till den kanadensiska krigsmakten genom att ta beväring i armén, arbeta i krigsindustrin och genom att samla in tillgångar. 

Genom Tysklands kapitulering i maj 1945 började Finlands och Kanadas relation normaliseras. Kravet för finnar att registrera sig i Kanada avlägsnades i september 1945 och i december återupptogs hjälpförsändelser och personlig posttjänst mellan Finland och Kanada. Fredsavtalet i Paris ratificerades av kanadensiska parlamentet 19 september 1947 och Finlands fiendestatus upphävdes.

Diplomatiska relationer återupptogs 21 november 1947 och 1 december 1947 utnämdes Urho Toivola (1948-1952) som ansvarig för den nyligen öppnade delagationen i Ottawa. Under 1952 övertogs posten av Hans Martola (1952-1954) vars efterföljare var Sigurd von Nurmes (1954-1959). I mars 1948 överlät kanadensiska myndigheterna all under kriget beslagtagen egendom till dess finska medborgare. Ett år senare utnämndes den kanadensiska ambassadören Thomas Archibald "Tommy" Stone i Stockholm att även övervaka kanadensiska intressen i Finland.

Under efterkrigstiden återuppstod immigrations flödet från Finland till Kanada och det goda förhållandet från tiden före kriget återuppstod. Resande ökade och i början av året 1959 avlägsnades kravet på visum. Census Canada rapporterade 1961 att 59 436 individer med finskt ursprung var stadigvarande bosatta i Kanada. 1960 omvandlades delegationen i Ottawa till en ambassad och Artturi Lehtinen (1959-1964) utnämndes till ambassadör. Ett år senare upprättade Kanada en ambassad i Helsingfors, vilken leddes av ambassadör John Harrison Cleveland.

Allteftersom har förhållandet mellan Finland och Kanada blomstrat genom gemensamma FN uppdrag utomlands, atletiskt, artistiskt, teknologiskt och student utbyte, samt genom ökad handel och kulturella, ekonomiska, sociala och politiska avtal. 
 

Artikeln skriven av Varpu Lindström (1948-2012), Professor i kvinnostudier och historia