Symfoni – samklang

Som avslutning på en lång dag lyssnade jag på Jean Sibelius femte symfoni. Jag är förtjust i den versionen som Helsingfors stadsorkester och Leif Segerstam spelade in för flera år sedan. När jag inte har lyssnat på den på en tid, slås jag igen av – vet inte för vilken gång i ordningen – hur storslagen, vacker och gripande symfonin är.

I början av september har vi här i Bryssel möjlighet att höra samma verk uppfört av Sveriges radios symfoniorkester som leds av Esa-Pekka Salonen. Andra delen av konserten består av Pjotr Tjaikovskijs femte symfoni. Då är det Valerij Gergiejev som håller i taktpinnen. Han torde vara känd för många finländare, särskilt för S:t Michelborna. Två av den klassiska musikens pärlor dirigerade av kapellmästare i världsklass förgyller det svenska ordförandeskapets galakväll.

Mottot för Sveriges ordförandeskap som började den 1 juli 2009 är inte ’symfoni’, eller fritt översatt ’samklang’. Men kanske man har varit ute efter någon symbolik i den vägen i alla fall, eftersom man visar den svenska kultfilmen Tillsammans vid ordförandeskapets öppningstillfälle. Filmen är en nostalgisk lovsång till den svenska 1970-talets samhörighetskänsla. Lukas Moodysson har på ett fint sätt lyckats fånga tidsandan, med hjälp av en hel del varm humor och kanske lite ironi också.

Mottot för Sveriges ordförandeskap kunde mycket väl vara ’samklang’. Varje nytt ordförandeland brukar säga att det tar över ordförandeskapet i en exceptionell situation. Så sker nu också, men den här gången är uttalandet mera befogat än det brukar vara. Nu krävs samverkan och gemensamma lösningar.

Den ekonomiska krisen fortsätter under Sveriges tid som ordförande, men för var dag närmar vi oss allt mer den dag då kurvorna vänder uppåt. När den dagen kommer kan ingen säga. Ingen kan säga med säkerhet om de spirande gröna skotten är tillräckligt många, eller tillräckligt starka.

Under juni månads Europaråds möte hörde krisen, och hur vi ska ta oss ur den, till de viktigaste ämnena. Det borde ske på ett sätt som gör den nya tillväxten hållbar. Det borde inte få skada den stabilitet som man med mycket möda har åstadkommit unde de tio senaste åren. Vägen ut borde inte heller leda till en alltför plötslig uppgång, som med tiden vänds i nedgång.

Finland talade varmt för god koordination – nästan citerande det svenska outtalade mottot. EU var kapabelt till tätt samarbete i mycket stort samförstånd när krisen bröt ut. Det samma borde vi nu uppnå för att trygga kontrollerad tillväxt och det allmänna bästa.

Finlands första ordförandeskap inleddes på dagen för tio år sedan. Till den periodens viktigaste resultat hörde Tammerforsprogrammet. Det var det första i sitt slag för att främja inre säkerhet och rätt. En banbrytande prestation. Därefter följde Haagprogrammet och snart står Stockholmsprogrammet i tur. Av det förväntar man sig en hel del. När medborgarna tillfrågas brukar intern säkerhet ligga högst på önskelistan. När och om Lissabonfördraget träder i kraft får man också ny vind i beslutsfattandet, som hittills ansetts vara besvärligt och tidskrävande.

Förutom Bryssel och Stockholm kommer också mycket att utspela sig i Köpenhamn. Det svenska ordförandeskapets kanske största och mest långsiktiga målsättningar är förknippade med det nya klimatavtalet, men samtidigt är det också de som är svårast att infria.

Senaste höst och vår förde med sig en fast grund för EU:s politik och målsättningar. Det är bra, men det räcker inte. En verklig effekt i kampen mot klimatuppvärmningen uppnår vi först när de andra industriländerna, de växande ekonomierna och utvecklingsländerna samarbetar. För det krävs samverkan i ordets bokstavliga mening. En sann symfoni.

Varje ny ordförande borde förbereda sig på det oväntade. Det gjorde Frankrike för ett år sedan, men kunde ändå inte förutse kriget i Georgien. Nära kom man, emedan man hade förutsett oroligheter i Abchazien. Finanskrisens omfattning överraskade också. Man väntade sig inte heller att Irland skulle rösta emot Lissabonfördraget i folkomröstningen. Gaskrisen i Ukraina överraskade i sin tur Tjeckien i början av detta år. Sverige har förberett sig att hantera kriser. Vilka kriser – om vad, och när – är ännu obesvarade frågor. Men man är redo.

I och med Sveriges ordförandeskapsperiod har vi nästan ordförandeskapet ’hemma’ igen. Sverige betraktar saker och ting med nästan samma blick som vi, tar upp saker som också är viktiga för oss, och sköter saker på sätt som är bekanta för oss. Svenskarna säger att allt arbete ska vara ”öppet, effektivt och resultatinriktat”. Det passar oss fint. Vår uppgift är att stödja Sverige när Östersjöstrategin främjas, Lissabonfördraget verkställs, och i allt annat också. Vi ska spela vår del av den symfoni som Sverige nu dirigerar harmoniskt, exakt och observant.

Jan Store

Ständig representant