Att jobba i Bryssel – tio finländska berättelser
”EU-korrespondenter behöver sunt förnuft och entusiasm”
Jarno Hartikainen har varit Kauppalehtis korrespondent i Bryssel sedan februari 2013. ”I mina rubriker syns inte ordet ’EU’ för det viktiga är inte vad en viss förvaltningsnivå sysslar med, utan vilken betydelse det har för Finland.”
Vad fick dig att flytta till Bryssel?
När jag blev erbjuden jobbet behövde jag lite betänketid. Jag hade inte jobbat med EU-frågor tidigare. De hade känts avlägsna, och ärligt talat inte särskilt intressanta.
Men jag insåg att det skulle vara dumt att inte ta chansen att få göra någonting alldeles nytt, och något som var så främmande att det nästan kändes lite skrämmande. Dessutom händer det inte ofta numera att korrespondentjobb erbjuds.
Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig? Finns det typiska arbetsdagar?
Mina arbetsdagar är varierande men rutiner förekommer. Jag försöker planera det skriftliga arbetet redan kvällen innan så jag genast ska kunna ta itu med jobbet på morgonen.
Först ringer jag till Helsingfors och berättar vad som står på dagens agenda, och vad jag hade tänkt skriva om den dagen.
Efter det kollar jag vad andra medier skriver och vad som annars är på gång. Men jag väljer inte ämnen beroende på andras texter. Jag försöker alltid hitta egna ämnen och en egen finländsk aspekt i mina artiklar.
Särskilt i början blev arbetsdagarna långa. Nu har jag lärt mig priorisera. Det är viktigt att erkänna sina egna begränsningar. Lika viktigt är det att förstå att allt det som känns intressant i den bubbla som Bryssel utgör inte nödvändigtvis är intressant för finska läsare.
Jag tycker det är onödigt att tävla om vem som hinner först. Jag tror inte att det ger läsaren något mervärde att veta vem som först hunnit twittra en nyhet.
Finns det tillräckligt att rapportera om EU? Hur många artiklar skriver du per vecka?
Jo, det finns tillräckligt. Det känns som att man borde vara på hundra ställen samtidigt. Många ämnen skulle jag ha lust att gräva lite mer i än jag hinner. I höst har det inte blivit tid över för så kallade egna grejer.
I snitt skriver jag en artikel om dagen, plus eventuella webbartiklar. Från Bryssel förväntas det komma en jämn ström av artiklar, även om deras antal inte är fastställt på förhand. Arbetet är mycket självständigt, jag bestämmer själv vad jag skriver om.
Till längre texter, så som personintervjuer, kan jag ägna så mycket som ett par veckor. Vanliga nyheter blir förstås snabbare färdiga. När det gäller dem är det faktainsamlandet som tar mest tid, så man kan definiera ämnets kärna.
I mitt jobb har jag märkt att läsarna inte just är intresserade av EU. Jag försöker skriva så att ordet ”EU” inte syns i rubriken eller ingressen. Det viktiga är ju inte vad en viss förvaltningsnivå gör, utan hur det påverkar ditt företag, dina investeringar eller Finlands ekonomi.
Du skriver för Kauppalehti, har du en bakgrund som ekonom?
Nej, även om jag har studerat lite samhällsekonomi. Jag har nytta av att känna till ekonomi, men ämnena jag skriver om är så varierande att en examen i något visst ämne inte skulle garantera framgång. Av en journalist krävs framför allt sunt förnuft, förmåga att hitta det grundläggande målet med ett ämne och de metoder som används för att uppnå målet. När man har rett ut detta kan man ställa enkla frågor till sakkunniga, och låta dem förklara resten.
För varje artikel är jag förstås tvungen att fundera över vem det är jag riktar den till. Kauppalehtis läsare är en smal och specialiserad skara, men också inom en mindre grupp kan det vara besvärligt att rikta budskapet rätt. Jag kan ta bankregleringen som exempel. Skriver jag för bankbranschen eller för verkstadsföretagare i Kajana? Hurdan ska artikeln vara för att jag ska få båda grupperna att läsa den? Kanske det inte går.
Ett annat exempel är klimat- och energipaketet som har så enorm betydelse för Finlands industri och ekonomi att artiklarna ska kunna förstås också av dem som inte är insatta i ämnet från tidigare.
Vilken av dina artiklar är du speciellt stolt över?
Jag har ännu inte skrivit någon sådan artikel här i Bryssel. Kanske den är på kommande, hoppas det.
Sporadiska känslor av att ha lyckats förekommer förstås, och jag kan känna mig nöjd med vissa detaljer. Det kan till exempel handla om att hitta på en ny synvinkel på ett visst ämne, eller att hitta ett eget nyhetsämne.
Vilket ämne fick dig entusiastisk senast?
Svårt att peka ut något enskilt ämne, men för närvarande är nog energi- och klimatfrågorna så mycket framme att de intresserar särskilt mycket.
EU-ämnen verkar ofta lite tråkiga när man betraktar dem ytligt, men när man följer med dem på närmare håll blir de märkligt fascinerande. Man kan till och med bli entusiastisk över dem. Bankregleringen som jag skrev mycket om ifjol är ett bra exempel på det.
Det skulle vara svårt att känna sig motiverad inför jobbet om man inte blev entusiastisk ibland.
Text och bild: Kaisa Amaral
Mer information: Korrespondenterna i Bryssel
- Det finns ungefär tusen journalister som är ackrediterade i EU:s organ. Under toppmötena, då statsöverhuvudena möts, är antalet dubbelt så stort
- De största nyhetsbyråerna är Xinhua, Reuters, AFP, Agence Europe, Bloomberg, DPA, EFE
- Det finns sex finländska korrespondenter i Bryssel, plus frilansjournalister
- Korrespondenterna jobbar vanligtvis 2-5 år i taget i Bryssel