Handelspolitiken
Det har ansetts att en av handelspolitikens traditionella uppgifter är att minska på handelshinder och tullar eller att helt avlägsna dem. Den här uppgiften är aktuell fortfarande idag, men i handelspolitiken måste man i allt större grad beakta företagsverksamhetens globala karaktär.
Då gränshindren avlägsnas eller då de sänks måste man fästa uppmärksamhet vid andra handelshinder. Exempel på dessa är bl.a. tekniska bestämmelser, standarder, immaterialrättigheter, utnyttjande av stöd och konkurrens samt handelns förfaringssätt. Vår handelspolitik har som sin centrala målsättning att skapa enahanda förutsättningar och lika möjligheter för finländska företag att konkurrera på den globala marknaden.
Handelspolitiken har emellertid en koppling till de andra centrala globala frågorna. Utveckling, arbetslivets normer och miljö har nämnts som sådana omfattande frågeställningar. Att befria handeln och att skapa handelsregler har gynnsamma effekter. Den positiva inverkan har ofta en koppling till en effektivering de egna medlemmarnas politik – som bland annat till skapandet och upprätthållandet av en transparent och förutsägbar verksamhetsmiljö för affärsverksamhet. Den globala handeln har i alla fall fört med sig också nya utmaningar, som hänför sig till exempel till hälsa eller livsmedelssäkerhet. Ingen sektor inom politiken kan numera skötas helt separat från övriga sektorer.
Med handelspolitiken stöder man skapandet av verksamhetsförutsättningar för handeln i olika delar av världen. I världshandelsorganisationen WTO i Genéve förhandlar man och kommer överens om gemensamma spelregler och hur avtalsregelverket ska fås att motsvara dagens krav. Vid behov kan man inom ramen för WTO också lösa problemsituationer och man strävar efter att återupprätta balansen mellan medlemmarnas rättigheter och skyldigheter.
Världshandelsorganisation WTO
Finland har varit medlem i världshandelsorganisationen WTO (World Trade Organization)(Länk till en annan webbplats.) (Öppnar nytt fönster) ända sedan den grundades år 1995. WTO:s grundfördrag och dess tilläggsprotokoll undertecknades 1994 som ett resultat av den sju år långa Uruguay-rundan. Förhandlingsrundan förnyade tulltarifferna som hade varit i kraft sedan 1947 och det allmänna avtalet inom handeln, GATT-avtalet, vars avtalsparter blev den nya organisationens medlemmar och dessutom breddades avtalsbasen. I början av 2016 har WTO 164 medlemmar, men numret ökar fortfarande.
WTO är den enda världsomfattande organisationen där man med bindande avtal skapar regler för den internationella handeln samt övervakar deras efterlevnad. WTO har som målsättning att avlägsna handelshinder och all slags diskriminering inom handeln. Medlemmarna fattar besluten enhälligt. De avtal som blir till inom WTO kräver godkännande av de nationella parlamenten för att de skall träda i kraft. I avtalen definieras medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter, tillvägagångssätten för att lösa handelstvister, samt lättnader och undantag som kan beviljas medlemsstaterna på ansökan. Medlemsstaterna följer också med regelbundna mellanrum med andra staters nationella handelspolitik med hjälp av det landsspecifika handelspolitiska programmet
WTO:s högsta beslutande organ är ministermötet, som sammanträder vartannat år. Däremellan fattas besluten av det allmänna rådet, som består av de ständiga WTO-representanterna i Genéve. Under det allmänna rådet verkar olika råd, specialkommittéer och underkommittéer.
WTO erbjuder råd och utbildning i anknytning till handelspolitik åt utvecklingsländerna, så att dessa kan utnyttja det multilaterala handelspolitiska systemet på ett effektivare sätt. WTO samarbetar med andra internationella organisationer bland annat i frågor om miljö, handel och utveckling.
I enlighet med ett beslut som fattades av det fjärde ministermötet hösten 2001 har man inom WTO inlett förhandlingar som strävar efter att liberalisera handeln på bred front. Förhandlingarnas agenda är mera omfattande än tidigare och innehåller också nya förhandlingsfrågor, dessutom har man som målsättning på flera olika sektorer att förbättra och granska de existerande WTO-avtalen. Doha-förhandlingsrundan (DDA) har framskridit långsamt. Några frågor på DDA agendan lyckades avgöras i Bali Ministermötet hösten 2013 och i Nairobi Ministermötet hösten 2015 men de mesta teman återstår fortfarande olösta. Oenighet av DDA's fortsättning erkändes för första gången i Nairobi Ministerdeklaration. Frågan om hur förhandlingar ska tas vidare är för tillfället olöst.
Det finns också så kallade plurilaterala sektoravtal inom WTO. Dom erbjuder partidelarna en möjlighet att befria handeln med medlemmar som är beredda at göra det. WTO avtal om offentlig upphandling (GPA) och om informationsteknologi är exempel av sådana avtal.
Finland verkar inom WTO som ett medlemsland i EU. I WTO:s möten är det Europeiska kommissionen som representerar de 28 EU-länderna, som i handelspolitiska frågor har behörighet och initiativrätt. EU är i WTO en central och initiativrik aktör.
EU:s handelspolitiska presenteras vid WTO först efter att EU:s medlemsländer har kommit överens om en gemensam position. Finland strävar efter att aktivt påverka och bevaka sina intressen då EU:s gemensamma förhandlingspositioner förhandlas fram. En av huvuduppgifterna för representationen i Genéve är att se till att våra uppfattningar som har beretts i Bryssel förverkligas i de europeiska unionens ställningstaganden vid WTO:s handelsförhandlingar.
Handel och utveckling
Handels- och utvecklingsfrågorna spelar en stor roll i Genèves internationella verksamhet. I de olika organisationerna och med de talrika programmen strävar man efter att stöda u-länders ekonomiska utveckling och integrering i världsekonomin. Detta görs bl.a. genom bistånd som stöder utvecklingländernas handel (Aid for Trade). Ständiga representationen samarbetar aktivt med de centrala organisationerna som t.ex. WTO, UNCTAD(Länk till en annan webbplats.) (Öppnar nytt fönster) (United Nations Conference on Trade and Development), ITC(Länk till en annan webbplats.) (Öppnar nytt fönster) (International Trade Center) och EIF (Enhanced Integrated Framework). Finland finansierar den hjälp som dessa organisationer ger till u-länder och riktar sitt stöd särskilt till LDC-länder och Afrika.
I Genève upparbetar man också Aid for Trade -initiativet som såg dagens ljus året 2005 i samband med DDA -förhandlingarna. Initiativets mål är att förbättra u-länders handelsförmåga så att de effektivt kan delta i världshandeln och dra nytta av det. Aid for Trade –uppföljninsmöten har hållits varje andra år i Genève sedan 2007.
UNCTAD är den största organisationen som behandlar handels- och utvecklingsärenden i Genève. Dens verksamhet grundar sig på tre pelare: samarbete mellan stater (uppbyggande av konsensus), tekniskt samarbete och forskning. Det högsta organet av UNCTAD är konferens som hålls varje fjärde år. Konferens bestämmer organisationens mandat för kommande fyra år. Föregående konferens, UNCTAD XIV hölls i juli 2016 i Nairobi. Dessutom håller organisationen flera möten om teman omfattade av UNCTAD under årets lopp.
UNECE
FN:s europeiska ekonomiska kommission UNECE (Länk till en annan webbplats.) (Öppnar nytt fönster)grundades år 1947 för att befrämja ekonomiskt samarbete och tillväxt i sina medlemsländer. Dess 56 medlemsländer, som omfattar såväl Europa, det forna Sovjetunionen som Nordamerika, sammanträder regelbundet i Genéve till möten som ordnas av UNECE:s underkommittéer och många arbetsgrupper.
UNECE:s uppgift är att göra upp avtal, regelverk och normer samt olika analyser och statistik för sina verksamhetsområden. Kommissionen erbjuder hjälp och tekniskt stöd särskilt till transitionsekonomier och verkar som ett diskussionsforum för sina medlemsländer. Organisationens underkommittéer verkar inom följande sektorer: handel, ekonomisk integration och samarbete, energi, trafik, miljöpolitik, skog, boendesamhälle, statistik och befolkningsfrågor.
Från Finland är det främst specialister från olika sektorer inom statsförvaltningen som deltar i UNECE:s underkommittéers arbete. Den ständiga representationens uppgift är att representera Finland i organisationens beslutsfattande organ, den verkställande kommittén samt i kommissionens sessioner, som ordnas vartannat år.
WIPO
Världsorganisationen för intellektuell äganderätt (World Intellectual Property Organization, WIPO(Länk till en annan webbplats.) (Öppnar nytt fönster)) är en av de 17 fackorganisationer inom de Förenta Nationerna. WIPO fungerar som ett globalt forum för immaterialrättstjänster, politik, information samt för samarbete inom området för den intellektuella äganderätten. Organisationens allmänna målsättning är att främja utvecklingen av effektiva internationella immateriella rättigheter (IP), som skyddar globala innovationer och kreativa uppfinningar. WIPO upprätthåller även den globala IP-databasen.
Immateriella rättigheter (IPR) skyddar innovationer. Dessa rättigheter är delade i två rättsområden: industriella äganderättigheter samt upphovsrätt och näraliggande rättigheter. Till de industriella rättigheterna hör skydd för patent, nyttighetsmodeller, varumärken, mönsterrätt och industriell design samt skydd för integrerade kretsar och växtförädlarrätt. Också skydd mot otillbörligt förfarande räknas som en industriell rättighet. Upphovsrättigheter skyddar skriftligt och konstnärligt arbete.
WIPO har haft svårigheter att komma överens om nya gemensamma internationella IPR-fördrag. På grund av det politiserade klimatet på WIPO är flera fördrag, t.ex. fördraget om modellrättigheter och fördraget om radio- och televisionsföretag (broadcasting) ännu under arbete efter flera år av fördragsförhandlingar. De senaste WIPO fördragen är Marrakeshfördraget från år 2013 och Pekingfördraget om audiovisuella framträdanden från år 2012. År 2015 förhandlade WIPO om en förändring på det ursprungliga Lissabonfördraget för att expandera dess regler till geografiska indikatorer.
WIPO:s högsta beslutande organ är generalförsamlingen, som samlas en gång per år. Inom WIPO sammanträder många ständiga expertkommittéer, fördragskommittéer och arbetsgrupper för att årligen diskutera ärenden gällande intellektuell äganderätt. År 2007 adopterade WIPO en ny utvecklingsplan. Dess syfte är att försäkra utvecklingsaspekterna i WIPO:s beslut samt förse utvecklingsländerna med juridiskt och tekniskt stöd.
WIPO:s organisatoriska företrädare, BIRPI (Bureaux Internationaux Réunis pour la Protection de la Propriété Intellectuelle), grundades år 1893 för att administrera över de första internationella IP-fördragen. Dessa var Bernkonventionen om upphovsrätt och Pariskonventionen om skydd för industriella rättigheter. Under 1960-talet påbörjades förhandlingarna för att modernisera BIRPI och år 1973 skapades WIPO-konventionen. År 1975 blev WIPO ett av FN:s fackorgan, dvs. en specialorganisation. WIPO avviker från de andra organisationerna eftersom den i praktiken finansierar själv sin verksamhet. Över 90 % av WIPO:s budget fås ihop av det internationella IP-systemet registreringsavgifter.
WIPO har sitt säte i Genève i Schweiz och har sammanlagt 192 medlemsstater. Cirka 250 olika mellanstatliga- och medborgarorganisationer har observatörstatus vid WIPOs möten.
WIPO:s generaldirektör är Francis Gurry från Australien. Gurry blev omvald till sin andra mandatperiod som började 1.11.2014.