JPO-programmet fyller 50, del 1: Revolutioner och lite idealism

Biträdande sakkunniga från Finland har jobbat för FN i 50 års tid. På 1960- och 1970-talen var uppdragen ofta av praktisk och teknisk natur, det kunde till exempel handla om skogsvård, mjölk- eller livsmedelsproduktion. År 1972 reste en ung skogsvårdare vid namn Tatu Ollikainen till Santiago de Chile. När han åkte anade han inte att han skulle hamna mitt i en sjudande revolution.

Utrikesministeriet har samlat före detta biträdande sakkunnigas (Junior Professional Officers) berättelser från alla decennier förutom 1960-talet. Tatu Ollikainen inleder.

1. Var jobbade du som JPO, Tatu Ollikainen?

”Jag var i Santiago de Chile, närmare bestämt på skogsindustrins utvecklingscentral vid FAO:s (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation) latinamerikanska regionkontor. Jag samlade in statistik och forskning om skogsindustrin, sågvaror och produktion i de latinamerikanska länderna. Jag ordnade också ett seminarium om sågekonomi.

Arbetet var helt nytt för mig. Jag hade studerat till skogsvårdare och före jag blev JPO hade jag bara jobbat ett år vid Skogsforskningsinstitutet i Helsingfors.”

En ung Tatu Ollikainen tillsammans med sin fru Siiri Järvenlehto på självständighetsmottagning i Finlands chargé d’affaires residens i Santiago de Chile år 1972. Foto: Tatu Ollikainen

2. Hur fortsatte din karriär efter JPO-tiden? Var jobbar du idag?

”Efter två år i Chile tillbringade jag två år i Rom vid FAO:s högkvarter, där jag organiserade en stor trävarukonferens i Indien. Därefter kom jag till Finland och yrkesutbildningsstyrelsen och deltog i ett projekt om skogsutbildning i Afrika. Projektet finansierades av utrikesministeriet. Där kunde jag direkt utnyttja mina erfarenheter från FAO. Efter det var jag konsult och jobbade också med kommunikationsuppgifter. Nu har jag varit pensionerad i fyra år.”

3. Vilket minne är starkast från JPO-tiden?

”År 1973 utbröt revolutionen i Chile. Då hade vi bara hunnit vara där ett år. Läget hade varit spänt i minst ett års tid innan, så det kom inte som någon överraskning. För en som har vuxit upp i fridsamma omständigheter var det en uppskakande upplevelse. Själv råkade jag inte ut för våldsamheter men man kunde förnimma hotet i luften. Jag kommer till exempel ihåg hur vi på radion i vårt hem hörde att maktövertagandet hade börjat. Sedan såg vi från balkongen hur jaktplan bombade Allendes hem, som låg i vårt kvarter. Det var som krig.

Jag övervägde ändå inte att lämna Chile. Vi hade en evakueringsplan och jag litade på att jag hade en specialställning som FN-anställd, och att allt skulle ordna sig på något sätt. Arbetet fortsatte som normalt. Jag hjälpte människor som flydde från landet genom att köra dem i min bil i Santiago och närområdena.”

Tatu Ollikainen hamnade mitt i Chiles revolution och jäsande samhälle år 1973. Här marscherar kommunistiska ungdomar. Foto: Tatu Ollikainen

4. Har du haft nytta av JPO-tiden senare i ditt liv?

”Det var absolut nytta med JPO-tiden för många saker stödde varandra. Jag fick många internationella kontakter som jag har haft nytta av senare. Det gjorde karriären intressant och jag träffade mycket folk – jag skrev till och med en resebok om den tiden.

Erfarenheten berikade mitt liv både professionellt och som människa: när jag träffade människor från olika delar av världen vidgades min egen värld och jag konstaterade att människor egentligen är ganska lika överallt. Kulturerna varierar naturligtvis, men människorna är lika varandra.”

5. Har du besökt Chile efter det? Hur har det förändrats?

”Jag har varit där två gånger efter JPO-tiden: först tio år efteråt och senast år 2012, när min son studerade där. Då hade det gått 40 år sedan den första tiden. Den fysiska miljön har förändrats oerhört mycket, jag kunde knappt hitta min tidigare arbetsplats för det hade byggts så mycket nytt i området. Men människorna är likadana fortfarande, de har fortfarande någonting typiskt chilenskt över sig. Men en viss indelning och traumat från revolutionen syns ännu.

Ekonomiskt har landet klarat sig mycket bra. Och det verkar råda en utbildningsboom. I Chiles universitet studerar människor från ett stort område och från hela Sydamerika, också från Argentina och Brasilien, som tidigare hade någon slags storebrorsposition.”

Tatu Ollikainen med sin familj i Santiago de Chile precis 40 år efter hans tid som JPO. Foto: Tatu Ollikainen

6. Hur har Finlands utvecklingspolitik förändrats sedan dess enligt dig? Hur ser den ut idag?

”Då rådde mycket positiva tankegångar, rena idealismen, man trodde att man kunde förändra mycket i snabb takt. Kanske man har lärt sig att vara försiktigare, då tyckte man att finländarna skulle ingripa och lösa problemen. Nu är man mera realistisk och vill att lokalbefolkningen ska involveras mera istället för att någon kommer dit och säger hur saker ska skötas.”

Fakta: Biträdande experter på 1960- och 1970-talen

  • Sedan år 1965 har Finland finansierat FN:s program för biträdande experter, Junior Professional Officers (JPO). Tidigare användes också benämningen Associate Professional Officer (APO) och Associate Expert (AE).
  • I 50 års tid har över 900 finländare åkt ut i världen för att jobba som biträdande experter finansierade av Finland, de har sökt sig till FN och dess organisationer samt till internationella finansierings- och forskningsinstitut som Världsbanken.
  • Syftet är att uppmuntra finländare att söka sig till internationella tjänster och att erbjuda finländskt kunnande åt organisationerna. Samtidigt har Finland möjlighet att främja teman som är viktiga för oss.
  • På 1960-talet åkte 9 biträdande experter ut, bland annat för att arbeta för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO, utvecklingsprogrammet UNDP och FN:s internationella handelscentral ITC. Uppdragen handlade huvudsakligen om praktiska uppgifter i utvecklingsländer.
  • På 1970-talet var det redan 123 biträdande experter som åkte ut; bland annat till Unesco och arbetsorganisationen ILO. Som på 1960-talet for de flesta till FAO, som hade över 30 finländska biträdande experter under decenniet. I mitten av 1970-talet for de första finländarna för att jobba i Världshälsoorganisationen WHO, FN:s industrialiseringsorganisation UNIDO och flyktingorganisationen UNHCR.

Kirsi Pere