Finlands FN-representations första tid (1955–1972)
Året 1955 var betydelsefullt på grund av utvidgandet av Finlands internationella förbindelser. Finland godkändes som medlem i FN som en del i den knippelösning som åstadkoms under generalförsamlingens 10:e sammanträdesperiods 555. plenum. Även om Finland det året endast nominellt hann delta i FN:s verksamhet tog huvudkonsul Artturi Lehtinen som fungerat som Finlands FN-observatör Finlands plats i generalförsamlingen då beslutet om Finlands medlemskap var fattat. Sammanträdesperioden avslutades sex dagar senare. Samtidigt upphörde observatörsansvaret i FN som hade hört till huvudkonsulatet i New York. Observatörsuppgifterna hade innefattat följande av sammanträden och förhandlingar med generalsekreteraren. Som sista uppdrag utredde huvudkonsulatet ännu organiserandet av den kommande FN-representationen.
Bland de första konkreta åtgärderna som följde på medlemskapet fanns antagandet av FN:s stadgar och den internationella domstolens författning med ett förordnande som gavs 13. januari 1956 och grundandet av en ständig FN-representation, vilket föranledde att det även i utrikesministeriet grundades en FN-sektion.
Till Finlands första FN-representant utnämnde presidenten 16.1.1956 G. A. Gripenberg. Han övergick till FN-representationen från uppdraget som ambassadör i Stockholm. Gripenberg inledde sitt arbete i New York 17.4.1956. Som man av världen ansågs han lämpligast för uppgiften att knyta kontakter och påbörja representationens verksamhet. Finland var på 1950-talet ett okänt land internationellt. Enligt den i västerländerna förhärskande uppfattningen sågs Finland som Sovjetunionens lydstat. Enligt den i FN rådande personifieringstanken, alltså att staten likställs med sin representant, fick Gripenbergs aristokratiska yttre till stånd ett avståndstagande från att vara underordnad Sovjet. Gripenberg belastades av hög ålder och misstro mot multilaterala förbindelser. För att vara diplomat var han en riktig ensamvarg som betonade diplomatrepresentantens självständiga bestämmanderätt i förhållande till regeringen hen företräder.
Gripenberg inledde representationens verksamhet med en tre personers sammansättning, som förutom honom själv bestod av Björn-Olof Alholm och den trogna kansli-medhjälparen Kerttu Surakka. Alholm hade innan avresan vädjat om tilläggsresurser, men man konstaterade till honom: ”Åk dit och gråt sedan på plats!” Alholm mindes att Gripenberg genast i den första diskussionen hade poängterat: ”Ja, och vad beträffar de här arbetsangelägenheterna, önskar jag att du sköter denna cuisine de la diplomatie.” Med detta menade han att representationssekreteraren utöver praktiska ärenden skulle sköta en massa annat. En gamla skolans diplomat som han var, befattade sig Gripenberg endast med de väsentligaste ärendena, som det visserligen fanns gott om. Representationens första steg var famlande och man lärde sig nya saker dagligen. Det egentliga arbetet inleddes hektiskt, då Finland valdes till FN:s finans- och socialråd ECOSOC för en treårsperiod 1957–1959. Början av Gripenbergs period färgades dessutom av konflikterna i Suez och Ungern. Representationens personal utökades med åren till sex personer, vilket även det var en för liten mängd i hänseende till arbetsmängden.
FN-representationen fungerade hela första året i en lägenhet som hörde till huvudkonsulatet på grund av att renoveringen av kontorsutrymmen som pågick i Finland-husets femte våning inte blev färdig i tid. Från början av 1957 kunde representationen äntligen flytta in i de nya utrymmena. Personalstyrkan utökades också, till nio. Av de nya utrymmena hann man njuta endast ett år tills det åter var dags att flytta. Nu till en fastighet på 200 East 42nd Street som hyrdes på femton år. Till ambassadörens residens hyrdes från 1.8. 1959 för fem år ett hus beläget i Bronxville, på Hereford Road 29. Residenset beboddes till först av Ralph Enckell som 10.1.1959 valdes till ambassadör i FN-representationen. Efter ett halvt års boende på hotell var det säkert skönt att göra sig hemmastadd.
Sin slutliga form fick Finlands FN-politik under Ralph Enckells representantperiod 1959–1965. Enckell utvecklade förfaringsanvisningar till Finlands representanter, för att bibehålla Finlands neutralitetspolitiks trovärdighet i samtliga FN-organ. Under medlemskapets första år undvek man offentligt uppträdande. Huvudmålet var att förtydliga den politiska bilden. Ofta avstod Finlands representanter från röstningar i generalförsamlingen och undvek att ta ställning till beslutens innehåll. Särskilt noggrann var man i frågor som ledande stormakter var oense om. I ekonomiska, sociala och utvecklingsländers ärenden var Finland en aktiv västergruppmedlem redan i slutet av 50-talet.
Enckell ersattes av Max Jakobson 1965. Som första uppdrag ledde Jakobson FN:s generalförsamlings specialpolitiska kommité och visade att föregångarens exempel kunde följas även i höga förtroendeuppdrag. Han hjälptes på traven av förändringar i den internationella politiken, vilka möjliggjorde ett djärvare grepp än tidigare. Kalla krigets värsta fas låg bakom och stormakternas samarbete ökade. Finland valdes till medlem i FN:s säkerhetsråd för åren 1969–1970. Till följd av detta förstärktes FN-representationen som i juni 1967 flyttat till Nations Plaza av Ilkka Pastinen och Richard Müller.
1970 var FN:s jubileumsår. Republikens president Urho Kekkonen genomförde som avslutning på ett statsbesök till Förenta staterna ett officiellt besök till FN:s 25-årsjubileumssammanträde och talade i FN:s plenum 23.10.1970, då han även träffade FN:s generalsekreterare U Thant.
Utvecklingen av Finlands inflytande under 15 år av medlemskap avspeglas av att till exempel av femton resolutioner som säkerhetsrådet antog 1970 var elva föredragna av Jakobson. Med stöd av detta kunde Jakobson enligt finländarnas tycke som favorit delta i generalsekreterartävlan.
Efter att generalsekreterartävlan avslutats med bekanta följder övergick Jakobson 1.8.1972 till att vara beskickningschef i Stockholm och till hans efterträdare utsågs Aarno Karhilo. Med Karhilo följde ministerrådet Wilhelm Breitenstein, som ersatte Jaakko Iloniemi.
Text: Antti Vuojolainen / UM / Informationstjänst