Resiliens
Finland deltar aktivt i Natos resiliensarbete
Med Natos resiliens avses krisberedskap – alliansens förmåga att förebygga, hantera och återhämta sig från till exempel naturkatastrofer, störningar i kritisk infrastruktur eller hybrida och konventionella hot. Hörnstenen i Natos resiliensarbete är artikel 3 i Nordatlantiska fördraget, där medlemsstaterna förbinder sig att, enskilt och gemensamt, upprätthålla och utveckla sin nationella och kollektiva förmåga att motstå väpnade angrepp. I dag har tolkningen av artikel 3 utvidgats till att även omfatta en bredare förmåga att hantera hybrida hot och cyberhot. Natos strategiska koncept, uppdaterat sommaren 2022, betonar resiliensens betydelse och framhäver alliansens beredskap att möta strategiska chocker.
Inom Nato betraktas resiliens genom alliansens kärnuppgifter – som en del av försvar och avskräckning. Utgångspunkten för resiliensarbetet är att säkerställa kontinuiteten i samhällets livsviktiga funktioner (continuity of essential services), statens handlingsförmåga (continuity of government) samt civilt stöd till militären i dess uppgifter under krigstid (civil support to the military). Av dessa har särskilt stödet till militären betonats på senare tid, framför allt till följd av förändringar i den globala säkerhetssituationen. Fokus har åter lagts starkt på att stärka försvaret och avskräckningen av alliansens territorium, där resiliens utgör en viktig komponent. Man har också blivit mer medveten om att hybridhot kräver samordning både mellan de väpnade styrkorna och andra förvaltningsområden samt med näringslivet. Det står också allt tydligare att militär förmåga i allt högre grad är beroende av kommersiella aktörer.
Inom Nato bedrivs resiliensarbetet utifrån fastställda grundkrav, för vilka kriterier har utarbetats som medlemsstaterna förväntas uppfylla. Dessa sju grundkrav är:
- Säkerställande av kontinuiteten i statsförvaltningen och kritiska samhällstjänster
- Tryggande av energiförsörjningen
- Förmåga att hantera okontrollerade befolkningsrörelser
- Tryggande av livsmedels- och vattenförsörjningen
- Förmåga att hantera ett stort antal civila offer
- Säkerställande av telekommunikationssystem
- Säkerställande av transportsystem
Natos grundkrav bör ses som ett kompletterande verktyg som underlättar förståelsen av komplexa fenomen. Deras styrka ligger i att de – med beaktande av resiliensbegreppets bredd – ger konkreta utgångspunkter för att både utveckla och utvärdera alliansens resiliens.
Natos resiliensarbete styrs av Natos resilienskommitté, som inrättades i maj 2022 i stället för den tidigare kommittén för civil beredskapsplanering, för att betona resiliensens växande betydelse som en del av Natos kärnuppgifter.
Finland deltar brett i Natos resiliensarbete genom olika aktörer. I de planeringsgrupper som ingår i resilienskommitténs struktur deltar Försörjningsberedskapscentralen, kommunikationsministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet samt arbets- och näringsministeriet. Även andra ministerier deltar i samarbetsstrukturer som behandlar Natos resiliensfrågor. Dessutom verkar flera finländska toppexperter från olika resiliensrelaterade sektorer i Natos civila expertpool, utsedda av myndigheterna.
Ur Finlands och resiliensens perspektiv är det ändamålsenligt att betrakta Natos resiliensarbete parallellt med det arbete som bedrivs inom EU. Samarbetet kring resiliens är också ett av de tydligaste områdena inom Nato där det finns goda möjligheter till ömsesidigt stärkande samarbete mellan Nato och EU.