Finland och Nato – ofta ställda frågor

Varför samarbetar Finland med Nato?

Det ligger i Finlands intresse och är en del av Finlands globala ansvar att delta aktivt i internationellt samarbete. För att stödja den gemensamma säkerheten för Finland för en politisk dialog med Nato om ömsesidigt intressanta säkerhetspolitiska teman. Finland främjar på så sätt sina egna utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska syften. Dialogen stöder det militära samarbetet med Nato för att utveckla den nationella försvarsförmågan, försvarsmaktens prestationsförmågor och den internationella kompatibiliteten.

Nato är en central transatlantisk och europeisk aktör som främjar den europeiska säkerheten. Natos gemensamma försvar ökar säkerheten och stabiliteten i Östersjöområdet och även i vidare utsträckning i Europa. Av Natos 29 medlemsländer är 22 också EU-medlemmar och över 90 procent av EU-medborgarna bor i ett land som är med i Nato. Efter händelserna i Ukraina har Natos verksamhet återigen fokuserats kring att stärka avskräckningsmedlen och det gemensamma försvaret. Natos förändring påverkar också det praktiska partnerskapssamarbetet mellan Finland och Nato. Det är av ömsesidigt intresse att föra en politisk dialog och utbyta synpunkter om säkerhetsmiljöns utveckling.

Vad gör Finlands Natorepresentation i praktiken?

Finlands representation i Nato har hand om Finlands relationer till Nato. Representationen fungerar som en länk mellan de nationella myndigheterna och Nato. Samarbetet mellan Finland och Nato berör en stor del Finlands statsförvaltning. De som deltar mest aktivt är utrikesministeriet, försvarsministeriet, huvudstaben, inrikesministeriet samt försörjningsberedskapscentralen som hör till arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde. Representationens tjänstemän rapporterar till huvudstaden och deltar varje vecka i olika kommittéers och arbetsgruppers möten.

Representationen förmedlar aktivt aktuell information om samarbetet mellan Finland och Nato till finska beslutsfattare, intressegrupper samt intresserade medborgare.

Hur deltar Finland i Natos NRF-styrka?

Beslutet att inrätta NRF-styrkan (Nato Response Force), det vill säga Natos snabbinsatsstyrka, fattades vid Nato-toppmötet i Prag 2002. Vid Natos toppmöte i Riga i november 2006 slogs det fast att snabbinsatsstyrkan skulle ha förmåga att genomföra samtliga typer av militära operationer. NRF är ett centralt instrument i att utveckla och träna de europeiska Natoländernas militära förmågor (s.k. transformering). NRF är också en högberedskapsstyrka som vid behov kan skräddarsys för att sättas in i olika Natooperationer.

För Nato är det viktigt att de partnerländer som tillhandahåller prestationsförmågor för Natoledda krishanteringsoperationer också i framtiden har en så högklassig interoperabilitet med Natoländernas styrkor som möjligt. Därför har det gjorts möjligt för alla fredspartnerländer som är villiga och kapabla, att delta i NRF. För det här ändamålet har Nato skapat en ram som slår fast partnerländernas möjligheter att delta i verksamhet som är supplementär till NRF. Deltagandet i den här verksamheten bygger på frivillighet. Med supplementaritet avses att Natos snabbinstatsstyrka inte är beroende av icke-Natoländernas resurser utan att NRF alltid är handlingskraftigt med de resurser som Natos medlemsländer ställer till dess förfogande.

Intresserade länder förutsätts delta i fredspartnerskapets planerings- och tillsynsprocess, anmäla trupper till det operativa kapacitetskonceptets (OCC) pool sam genomgå de utvärderingar av prestationsförmågor som krävs. Ur Natos perspektiv väntas inte partnerländernas deltagande i NRF:s supplementära verksamhet nämnvärt inverka på eventuella brister i NRF:s sammansättning. Partnerländernas medverkan syftar till att säkerställa att de även i fortsättningen kan verka effektivt i samarbete med Nato och tillhandahålla högklassiga trupper för Natoledda krishanteringsoperationer. Partnerländernas deltagande i en eventuell internationell krishanteringsoperation tillsammans med den NRF-rotation som står i beredskapstur kräver alltid ett nationellt beslut av landet i fråga. Nordatlantiska rådet ska även godkänna deltagandet. Deltagandets karaktär skiljer sig från EU:s stridsgrupper bland annat i det avseendet, att Nato utgår ifrån att NRF-styrkan ska kunna genomföra operationerna uteslutande med Natoländernas egna krafter.

Enligt den riktlinje som statrådets utrikes- och säkerhetspolitiska utskott fastslog i november 2006 kan Finland delta i de NRF-övningar som öppnats för partnerländer. Finland har följaktligen deltagit i en del övningar, där Nato har tränat och utvärderat trupper som anmälts till NRF. I april 2007 meddelade Finland tillsammans med Sverige muntligt Natos sekretariat att man i positiv anda överväger möjligheten att delta i NRF:s supplementära verksamhet. I mars 2008 bekräftade statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska utskott att Finland deltar i NRF:s supplementära verksamhet. Därefter fattade Nordatlantiska rådet (NAC) beslutet om att bjuda in Finland att delta i NRF-samarbetet. Av de övriga partnerländerna deltar också Ukraina i samma verksamhet.

I vilka av Natos krishanteringsoperationer deltar finländare och hur fattas beslutet om medverkan?

Finland deltar för tillfället i två Natoledda krishanteringsoperationer: KFOR-operationen i Kosovo och operationen Resolute Support i Afghanistan.

Operationen Resolute Support grundades som efterföljare till ISAF-operationen och den inledde sin verksamhet 1.1.2015. Resolute Support har som uppgift att ge Afghanistans säkerhetsstyrkor utbildning, rådgivning och stöd. Operationen har inga stridsuppdrag men bibehåller möjligheten till självförsvar. Finlands medverkan i operationen Resolute Support samt i det finansiella stödet till säkerhetssektorn är led i Finlands mera omfattande stöd till Afghanistan, som bl.a. omfattar deltagande i EU:s civilkrishanteringsoperation samt bistånd och humanitär hjälp.

KFOR-operationen grundades med mandat av FN:s säkerhetsråd 1999. KFOR-trupperna deltar i upprätthållandet av trygga levnadsförhållanden i Kosovo. KFOR stöder utvecklingen av ett stabilt, demokratiskt och multinationellt Kosovo. Nato stöder också utvecklingen av Kosovos säkerhetsstyrka.

Beslutet om Finlands deltagande i och utträde ur krishanteringsoperationer fattas av republikens president utifrån statsrådets proposition. Innan ett förslag till avgörande läggs fram ska statsrådet höra riksdagens utrikesutskott. Om förslaget till avgörande gäller ett militärt särskilt krävande krishanteringsuppdrag eller ett uppdrag som inte baserar sig på bemyndigande av FN:s säkerhetsråd, ska statsrådet innan förslaget till avgörande läggs fram ge riksdagen en redogörelse om saken.

I lagen av den 31 mars 2006 om militär krishantering (211/2006) föreskrivs när och hur Finland deltar i krishanteringsoperationer.

Hur utvecklar Finland sin militära interoperabilitet med Nato?

Ett centralt militärt mål med partnerskapssamarbetet är att stärka Finlands nationella försvarsförmåga. Ett av de viktigaste verktygen för detta är fredspartnerskapets planerings- och tillsynsprocess (Planning and Review Process, PARP), som Finland har deltagit i sedan 1995.

Finlands utgångspunkt i PARP-processen är att utveckla den egna försvarsförmågan och interoperabiliteten, vilket stöder alla försvarsmaktens lagstadgade uppgifter. För att möjliggöra det här har fastställandet av partnerskapsmålen sedan 2010 kopplats till försvarsmaktens utvecklingsprogram. Finland använder Natos partnerskapsverktyg, inkl. PARP-processen, allt effektivare som stöd för att stärka den nationella försvarsförmågan. När partnerskapsmålen fastställs beaktas dessutom de utvecklingsbehov som följer ur EU- och NORDEFCO-samarbetet samt Finlands mål som EOP-partner.

Finlands nya partnerskapsmålpaket "Partnership Goals 2016" som godkändes våren 2016 innehåller totalt 60 partnerskapsmål. De fördelar sig på följande sätt: 29 allmänna mål, 15 för armén, 8 för marinen och 8 för flygvapnet.

Utvärderingsprocessen OCC (Operational Capabilities Concept, OCC) är en annan central helhet med tanke på utveckling av krishanteringsförmågan och den nationella försvarsförmågan. Med OCC kan man utveckla och stärka de enskilda truppförbandens prestationsförmågor och interoperabilitet. OCC-evalueringarna ger Finland en oberoende utvärdering av nivån på vår prestationsförmåga och internationella jämförbarhet.

Då de omfattande krishanteringsoperationerna minskar intar internationell utbildnings- och övningsverksamhet en nyckelroll då det gäller att säkra interoperabiliteten. Finland deltar aktivt i det internationella övningssamarbetet. Finland har också deltagit i den supplementära verksamheten i NRF sedan 2012, vilket är en viktig del av försvarssamarbetet och utvecklandet av Finlands försvar. Till exempel 2015 var Finlands bidrag en kustjägarenhet från marinen och 2016 består det av en helikopterstyrka och ett jägarkompani från armén.

Varför deltar Finland i civilberedskapssamarbetet inom ramen för Nato?

Med civil beredskap avses en förmåga att upprätthålla de livsviktiga funktionerna i samhället samt stödja försvarsmakten i dess krigstida uppgifter.  Myndigheterna förbereder sig i förväg på situationer som hotar eller skadar säkerheten och välfärden för att skadorna ska kunna förutses eller avvärjas. Utan omsorgsfull förhandsplanering leder en kris- eller krigssituation till kaos i det civila samhället.

Finland förbättrar samhällets kristålighet, även kallat resiliens, på bred front och samarbetar både med Nato och EU. Deltagandet i Natos civilberedskapssamarbete ger kunskap om medlems- och partnerländernas nationella arrangemang och åtgärder, men ger också tillfälle att bygga kontaktnätverk med myndigheter i andra länder och möjlighet att föra fram det finska kunnandet inom beredskapsplanering.

Natos civila beredskapsplanering (Civil Emergency Planning, CEP) har två huvuddimensioner: civilberedskapen som stöd för Natos strategiska planering samt skydd av civilbefolkningen. En allt viktigare aspekt i civilberedskapen är skydd av kritisk infrastruktur, som till exempel datanät.

Civilsektorns roll och samarbete med den militära planeringsorganisationen har varit framträdande i Natos verksamhet under de senaste åren. Det här syns i de kommersiella aktörernas och civila myndigheternas allt mer betydande roll som stöd för de militära myndigheterna.