Nato

Nato, det vill säga Nordatlantiska fördragsorganisationen, grundades 1949 och dess uppgift är att garantera medlemsländernas frihet och säkerhet med politiska och militära medel. Nato är en viktig aktör som främjar den transatlantiska och europeiska säkerheten och stabiliteten. Nato har 32 medlemsländer, av vilka 23 också hör till Europeiska unionen.

Natos prestationsförmågor består av medlemsländernas nationella väpnade styrkor och resurser, vilka utvecklas via det gemensamma försvarsplaneringssystemet och binds till varandra av en gemensam kommando- och truppstruktur. Nato erbjuder standarder, verksamhetssätt och övningar som möjliggör militär samverkansförmåga i multinationella insatser.

Grunden för Natos kollektiva försvar är å ena sidan ett starkt politiskt åtagande och solidaritet mellan medlemsstaterna och å andra sidan konkreta mekanismer för genomförande av det kollektiva försvaret. Nato erbjuder ett forum där länderna i Nordamerika och Europa kan samråda om säkerhetsutmaningar samt gemensamt besluta om åtgärder mot dem. Utöver själva fördraget, det vill säga Nordatlantiska fördraget, styrs Natos verksamhet av ett strategiskt koncept och medlemsstaternas styrning i Nordatlantiska rådet (North Atlantic Council, NAC).

Natos struktur för beslutsfattande

Nato är en mellanstatlig organisation, vilket innebär att Nato inte har någon överstatlig beslutanderätt till skillnad från till exempel Europeiska unionen inom vissa sektorer. Natos högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet. Rådets ordförande är Natos generalsekreterare. Varje medlemsstat har en permanent företrädare på ambassadörsnivå i Natos råd. Rådet sammanträder regelbundet också på utrikes- och försvarsministernivå och vid toppmöten på stats- och regeringschefsnivå.

Nordatlantiska rådets arbete stöds och dess beslutsfattande bereds vid Natos högkvarter i Bryssel av Natos kommittéer, som är underställda Nordatlantiska rådet. Kommittéerna sammanträder under ledning av sekretariatet och i princip är alla medlemsstater företrädda i dem, liksom i Natos råd. Varje nivå och tematiska sakkomplex har en egen kommitté. 

Natos högsta militära organ är militärkommittén som bereder militära råd för Nordatlantiska rådets beslut i militära frågor. Militärkommittén sammanträder regelbundet i en konstellation av militära representanter samt tre gånger per år i en konstellation som består av befälhavarna för medlemsstaternas försvarsmakter. Natos militära struktur och all dess verksamhet iakttar medlemsstaternas politiska styrning.

Nordatlantiska rådets och kommittéernas arbete bereds av tjänsteapparaten vid Natos högkvarter. Liksom kommittéstrukturen är tjänsteapparaten indelad i en civil struktur och en militär struktur.

Grunden för Natos beslutsfattande: konsensus och konsulteringar

Natos beslutsregel är konsensus bland medlemsstaterna. Beslut om ärendet anses vara fattat när ingen av Natos medlemsstater aktivt motsätter sig beslutsfattandet. Konsensusbeslutet betonar att medlemsstaterna fattar besluten i Nato gemensamt och att alla medlemsstater förbinder sig att delta i beslutsprocessen.

Av konsensusprincipen följer att Nato agerar i samråd. Förhandlingar, det vill säga samråd, förs mellan företrädare för medlemsstaterna på olika nivåer tills samförstånd nås eller tills det konstateras att någon gemensam syn inte kan nås. Konsultationen är en kontinuerlig process inom Nato som hela tiden genomförs både i informella och formella sammanhang på olika nivåer.

Kravet på konsensus innebär att varje medlemsstat har möjlighet att stoppa Natos beslutsprocess när det gäller viktiga nationella intressen. Varje medlemsstat deltar i beslutsfattandet på lika villkor, oavsett storlek eller politisk, militär eller ekonomisk makt. För att påverka Natos riktlinjer krävs ett aktivt deltagande i utformningen och beredningen av besluten.