Finlands fokusområden
Avskräckning och försvar
Under perioden efter kalla kriget flyttades Natos och de allierades huvudsakliga fokus från kollektivt försvar till militär krishantering, utvidgning, partnerskap och kooperativ säkerhet. Rysslands anfallskrig mot Ukraina, som inleddes i februari 2022, utlöste en omställning inom Nato som fortfarande pågår. Avskräckning och försvar samt genomförandet av det kollektiva försvaret är återigen Natos huvuduppgift.
I det strategiska koncept som antogs vid toppmötet i Madrid i juli 2022 konstateras att Ryssland utgör det mest betydande och direkta hotet mot de allierade och stabiliteten i det euroatlantiska området. Sedan dess har framstegen i arbetet med att stärka avskräckningen och försvaret följts upp och styrts vid de årliga toppmötena. Toppmötet i Madrid var också särskilt viktigt för Finland och Sverige, som vid mötet bjöds in att bli medlemmar i Nato.
Vid toppmötet i Vilnius i juli 2023 presenterades för de allierade hur hotet från Ryssland bör bemötas. Lösningen var att utarbeta nya militära planer samt genomföra de reformer av Natos kommando- och styrkestruktur som krävs för att verkställa planerna. Genomförandet förutsatte också nya befogenheter för Natos högste operative militäre befälhavare i Europa (Supreme Allied Commander Europe, SACEUR). Finland hade blivit fullvärdig medlem i Nato den 4 april 2023, och vid toppmötet i Vilnius fattades därför också beslut om att inleda Finlands Natointegration.
Genomförandet av de mål som presenterades vid toppmötet i Vilnius har följts upp och styrts vid toppmötena i Washington (juli 2024) och Haag (juni 2025). Toppmötet i Washington uppmanade Nato och de allierade att göra ytterligare satsningar på så kallade möjliggörande förmågor (enablement). Förbättringar inom exempelvis logistik, värdlandsstöd och utökad övningsverksamhet visar de allierades förmåga att snabbt genomföra Natos planer. Vid toppmötet i Haag efterlystes ytterligare satsningar på försvaret, och de allierade enades om ett nytt mål för försvarsutgifterna: 5 procent av BNP senast 2035. Målet omfattar 3,5 procent för egentliga försvarsutgifter och 1,5 procent för övriga utgifter som stöder säkerhet och försvar.
Ett mer europeiskt Nato
Diskussionen om en rättvis bördefördelning mellan USA och de övriga allierade har pågått sedan Nato grundades. Under perioden efter kalla kriget ansåg USA inledningsvis att de övriga allierades bidrag till den militära krishanteringen var otillräckligt. Sedan 2010-talet har USA signalerat till de övriga allierade att den indopacifiska regionen har blivit allt viktigare ur ett nationellt perspektiv. Därför har USA krävt att de europeiska allierade tar ett större ansvar för säkerheten i det euroatlantiska området.
Det första betydande steget mot ett stärkt europeiskt ansvarstagande togs vid toppmötet i Wales 2014, då de allierade åtog sig att avsätta två procent av bruttonationalprodukten till försvarsutgifter. I det nya försvarsåtagande som antogs vid toppmötet i Haag 2025 beslutade de allierade att höja sina årliga försvarsutgifter till fem procent av bruttonationalprodukten senast år 2035.
Under president Trumps andra mandatperiod har USA:s krav på de europeiska allierade att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet ökat. Vid toppmötet i Ankara i juli 2027 är målsättningen att ge konkreta bevis på hur de europeiska allierade stärker sitt eget bidrag samt hur överföringen av ansvar från USA till de europeiska allierade kan genomföras.
Natos försvarsplanering
Genom Natos försvarsplaneringsprocess (Nato Defence Planning Process, NDPP) utvecklar de allierade gemensamt och var för sig sin förmåga till kollektivt försvar. Syftet med processen är att säkerställa att Nato förfogar över tillräckliga militära förmågor, både kvalitativt och kvantitativt, för att alliansens uppgifter ska kunna genomföras effektivt i enlighet med de operativa planerna.
Försvarsplaneringsprocessen genomförs i fyraåriga planeringscykler. Cykeln inleds med att de allierade gemensamt utarbetar politiska riktlinjer, där den ambitionsnivå fastställs som alliansen ska uppnå i utvecklingen av sina förmågor. Utifrån denna nivå definieras de militära minimiförmågor som krävs för att genomföra uppgifterna. Dessa fördelas därefter mellan de allierade i form av nationella förmålsättningspaket. Varje allierad planerar sedan utvecklingen av dessa förmågor som en del av sina nationella försvarsplaner. Därefter följs genomförandet och utvecklingen av målen upp regelbundet.
Försvarsindustrin
Försvarsindustrin är en central del av Natos avskräckning och försvar. Nato samarbetar nära med industrin för att utveckla och leverera de förmågor som behövs för att försvara alliansen. Ur Natos perspektiv omfattar begreppet ”industri” inte bara försvarsindustrin utan även företag utanför den traditionella försvarssektorn, såsom små och medelstora företag samt startupföretag.
Betydelsen av ett närmare samarbete mellan Nato och industrin har lyfts fram starkt vid de senaste Nato-toppmötena. Relationen mellan Nato och industrin styrs av det ramverk för samarbete mellan Nato och industrin som för närvarande uppdateras och som innehåller de principer som vägleder samarbetet.
Nato har ett brett spektrum av relationer med industrin. I skeden utan kontrakt eller före upphandling samverkar Nato med industrin bland annat genom Natos rådgivande industrigrupp (NATO Industrial Advisory Group, NIAG), Försvarsinnovationsacceleratorn för Nordatlanten (Defence Innovation Accelerator for the North Atlantic, DIANA) och Natos innovationsfond (NATO Innovation Fund, NIF).
Natos industriforum, försvarsindustriforumet i anslutning till Nato-toppmötena samt NATO Communications and Information Agency evenemang NATO EDGE är alliansens viktigaste forum för att främja samarbetet med industrin. Nato främjar utnyttjandet av ny teknik och påskyndar införandet av innovationer genom nya strukturer, bland annat genom att skapa försöks- och testmiljöer enligt konceptet Innovation Range. Finland har en central roll som utvecklare av lösningar baserade på AI och data samt som leverantör av testmiljöer för dessa.
Nato och Ukraina
Ukraina har varit en nära partner till Nato i över 30 år. Sedan Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig har Nato gett Ukraina politiskt och humanitärt stöd. Nato är inte en part i kriget. Nato samordnar de allierades militära stöd till Ukraina för att landet ska kunna försvara sig själv och sin rätt till självbestämmande enligt internationell rätt.
Nato samordnar de allierades stöd och stärker Ukrainas försvarsförmåga på lång sikt. Samarbetet omfattar bland annat utbildning, materielanskaffning, cybersäkerhet och reformer av försvarssektorn. Nato stöder också Ukrainas strävan mot medlemskap i Nato när alla nödvändiga förutsättningar är uppfyllda.
Finlands arbete inom Nato för att stödja Ukraina
Finland deltar aktivt i stödet till Ukraina genom Natos strukturer. Vi medverkar i det bistånd som samordnas av Nato, i leveranser av försvarsmateriel samt i utvecklingen av utbildningen och interoperabiliteten hos Ukrainas väpnade styrkor. Finlands mål är att stärka Ukrainas försvarsförmåga och stödja landets långsiktiga reformarbete.
Finland deltar också i Natos gemensamma fonder och program som stöder utvecklingen av Ukrainas försvarssektor, kritiska infrastruktur och samhällsreformer. Dessutom samarbetar Finland nära med andra allierade för att säkerställa att stödet till Ukraina blir så effektivt och långsiktigt som möjligt.
Resiliens
Med Natos resiliens avses krisberedskap – alliansens förmåga att förebygga, hantera och återhämta sig från till exempel naturkatastrofer, störningar i kritisk infrastruktur eller hybrida och konventionella hot. Hörnstenen i Natos resiliensarbete är artikel 3 i Nordatlantiska fördraget, där medlemsstaterna förbinder sig att, enskilt och gemensamt, upprätthålla och utveckla sin nationella och kollektiva förmåga att motstå väpnade angrepp. I dag har tolkningen av artikel 3 utvidgats till att även omfatta en bredare förmåga att hantera hybrida hot och cyberhot. Natos strategiska koncept, uppdaterat sommaren 2022, betonar resiliensens betydelse och framhäver alliansens beredskap att möta strategiska chocker.
Inom Nato betraktas resiliens genom alliansens kärnuppgifter – som en del av försvar och avskräckning. Utgångspunkten för resiliensarbetet är att säkerställa kontinuiteten i samhällets livsviktiga funktioner (continuity of essential services), statens handlingsförmåga (continuity of government) samt civilt stöd till militären i dess uppgifter under krigstid (civil support to the military). Av dessa har särskilt stödet till militären betonats på senare tid, framför allt till följd av förändringar i den globala säkerhetssituationen. Fokus har åter lagts starkt på att stärka försvaret och avskräckningen av alliansens territorium, där resiliens utgör en viktig komponent. Man har också blivit mer medveten om att hybridhot kräver samordning både mellan de väpnade styrkorna och andra förvaltningsområden samt med näringslivet. Det står också allt tydligare att militär förmåga i allt högre grad är beroende av kommersiella aktörer.
Inom Nato bedrivs resiliensarbetet utifrån fastställda grundkrav, för vilka kriterier har utarbetats som medlemsstaterna förväntas uppfylla. Dessa sju grundkrav är:
- Säkerställande av kontinuiteten i statsförvaltningen och kritiska samhällstjänster
- Tryggande av energiförsörjningen
- Förmåga att hantera okontrollerade befolkningsrörelser
- Tryggande av livsmedels- och vattenförsörjningen
- Förmåga att hantera ett stort antal civila offer
- Säkerställande av telekommunikationssystem
- Säkerställande av transportsystem
Natos grundkrav bör ses som ett kompletterande verktyg som underlättar förståelsen av komplexa fenomen. Deras styrka ligger i att de – med beaktande av resiliensbegreppets bredd – ger konkreta utgångspunkter för att både utveckla och utvärdera alliansens resiliens.
Natos resiliensarbete styrs av Natos resilienskommitté, som inrättades i maj 2022 i stället för den tidigare kommittén för civil beredskapsplanering, för att betona resiliensens växande betydelse som en del av Natos kärnuppgifter.
Finland deltar brett i Natos resiliensarbete genom olika aktörer. I de planeringsgrupper som ingår i resilienskommitténs struktur deltar Försörjningsberedskapscentralen, kommunikationsministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet samt arbets- och näringsministeriet. Även andra ministerier deltar i samarbetsstrukturer som behandlar Natos resiliensfrågor. Dessutom verkar flera finländska toppexperter från olika resiliensrelaterade sektorer i Natos civila expertpool, utsedda av myndigheterna.
Ur Finlands och resiliensens perspektiv är det ändamålsenligt att betrakta Natos resiliensarbete parallellt med det arbete som bedrivs inom EU. Samarbetet kring resiliens är också ett av de tydligaste områdena inom Nato där det finns goda möjligheter till ömsesidigt stärkande samarbete mellan Nato och EU.