Seminarium på Stortinget om det nordiska samarbetsavtalet (Helsingfors-avtalet) 10.5.2012

Ambassadör Maimo Henriksson: Betydelsen av nordism och nordiskt samarbete för Finland

Ärade statsråd, ärade stortingsledamöter, kära vänner av Norden, hyvät ystävät,

Man kan säga att det varit Finlands lycka att de svenska härförarna på 1200-talet i namn av kristendomens spridning ville utsträcka sina domäner österut. Det här innebar att Finland blev den östra rikshalvan, med precis samma administration och lagstiftning som den västra delen av riket. Samhällsskicket var så fast etablerat i början av 1800-talet när vi - från att ha varit den östra svenska rikshalvan - blev ryskt storfurstendöme med långtgående autonomi, att vi klarade att behålla den gamla svenska grundlagen och hela det administrativa systemet. Detta blev också grundvalen när Finland efter ca 100 år med ryskt överstyre klarade att förklara sig självständigt år 1917.

Krigen mot Sovjetunionen var förutom en överlevnadskamp också en kamp för att bevara den fria nordiska samhällsmodellen, den modell som efter krigen kom att utvecklas till den nordiska välfärdsstaten. De 600 åren som en del av Sverige placerade oss som en organisk del av Norden. Det är därför naturligt att den finska regeringens program idag fastslår att ”de nordiska länderna av hävd är en viktig referensgrupp för Finland”.

Det 60-åriga Nordiska rådet, det 50-åriga Helsingfors-avtalet och det drygt 40-åriga Nordiska ministerrådet blev oerhört viktiga för Finland, under en tid då vi hamnade att gå en svår balansgång mellan vår västliga grundläggande inriktning och vår östliga granne. Det är många som analyserat att det nordiska samarbetet under dessa årtionden kom att betyda allra mest för Finland. Detta förpliktigar också idag Finland till att vara en motor i det nordiska samarbetet, anser jag.

Programmet för den breda finska koalitionsregeringen innehåller starka formuleringar gällande det nordiska samarbetet: Regeringen förbinder sig att arbeta aktivt ”för att intensifiera det nordiska samarbetet och fäster särskild uppmärksamhet vid att säkerställa och främja styrkan i den nordiska modellen”. Gränshindersamarbetet betonas. Försvars-, vetenskaps- och innovationspolitiken samt miljö- och konsumentfrågor lyfts fram som ”naturliga nordiska samarbetsområden som bör utvecklas kraftigt”.

Kärnan i den nordiska samhörigheten är de gemensamma värderingarna. Öppenhet, demokrati, frihet, ansvar och rättsstatsprinciperna är grundstenar i alla de nordiska länderna. Kontakterna är livliga både på beslutsfattar- och gräsrotsnivå. Det finns mycket gemensamt inte minst i kulturarvet: Pippi Långstrump, Mumin och Karius och Baktus förenar barnen i alla de nordiska länderna, liksom en liknande dagiskultur (barnahage). Vi känner alla till Marimekko, Eva Dahlgren, Holmenkollen, Björk och Mads Mikkelsen. Vi känner till varandras indrottsmän och –kvinnor. Vi är varandras tuffaste konkurrenter i många idrottsgrenar, men håller på varandra ute i världen.

Kort sagt: Även om ”EU är Finlands viktigaste referensram och kanal för påverkan när det gäller yttre förbindelser” (som det sägs i regeringsprogrammet), är de övriga nordiska länderna Finlands bästa vänner. Det är också därför vi fullt ut stöder Islands medlemsansökan i EU. En fjärde nordisk medlem runt bordet i Bryssel skulle ytterligare förstärka den nordiska rösten inom unionen.

Nordiskt samarbete står också högt på vår nya president Sauli Niinistös agenda. I sitt installationstal den 1 mars formulerade han det mycket klart: ”Jag förespråkar en satsning på nordiskt samarbete och på våra gemensamma insatser i världen.” Presidentens första statsbesök gick – förstås – till Sverige, där han i sitt tal på Stockholms handelshögskola gav vissa uppgifter till oss alla som jobbar med nordiskt samarbete: Vi bör i det framtida samarbetet ”gå in för att rikta blicken mot yttervärlden och agera strategiskt. Vilka är våra starka sidor och vad är vi sämre på? Hur kan vi tillsammans vara mer framgångsrika? På vilket sätt kan våra samarbetsstrukturer stödja oss optimalt? Hur kan vi utnyttja vårt nordiska varumärke mer effektivt i globala sammanhang?”

Varför är de frågor som president Niinistö ställer så relevanta? Varför är det idag mera fokus på nordiskt samarbete än det var för några år sedan? En orsak är att det regionala samarbetet blir allt viktigare i en globaliserad värld och i ett Europa med en stadigt växande Europeisk union. Den europeiska ekonomiska krisen har också visat den nordiska modellens attraktivitet: i Norden har vi lyckats förena en sund marknadsekonomi med solidaritet och lika möjligheter för alla. I Norden har vi under de senaste åren fått märka att vi är framgångsrika och intressanta. Samtidigt har vi fått upp ögonen för att vi tillsammans är verkligt starka – en betydande aktör också i det stora perspektivet. Vi har redan många års tradition av gemensamt arbete t.ex. i FN, men nu börjar vi inse att vi också på många andra forum och i många andra sammanhang har nytta av att agera samlat. Samtidigt har vi inte minst som en följd av Stoltenberg-rapporten insett att vi internt inom Norden kan göra mycket mera tillsammans även inom områden som tidigare var tabu inom det officiella samarbetet p g a Finlands geopolitiska läge. Det utrikes- och försvarspolitiska samarbetet har tagit fart. Luftstyrkorna övar tillsammans och de färska materialinköpen mellan de nordiska länderna uppgår till miljarder.

Men faktum är att vi på många andra sektorer skulle ha nytta av att byta erfarenheter i högre grad än vi gör idag. Våra länder har precis samma utmaningar: det behövs strukturella förändringar för att kunna ta hand om den åldrande befolkningen, vi behöver goda integrationslösningar för att inlemma invandrarna i vårt samfund, vi måste lösa kommunernas utmaningar med ekonomi och service, vi måste upprätthålla vår kunskapsbas, dvs. fortsatt satsa på utbildning och forskning. Jag vågar påstå att vi, trots det positiva samarbetet inom Nordiska ministerrådet t.ex. med det nya Toppforskningsinitiativet, kunde ha mycket mer utbyte mellan tjänstemän och forskare, för att ta del av varandras planer och utredningar, goda och dåliga erfarenheter.

Också gällande affärslivets kontakter kunde man göra mera. T.ex. de finska företagen ser gärna mot Ryssland och Kina och glömmer att det finns lättare – och köpstarkare –marknader på mycket närmare håll, faktiskt på andra sidan gränsen. Ett uppvaknande håller på att ske: det finska exportfrämjandet Finpro återvände nu i april till Oslo och Finpros representant sitter nu tillsammans med oss på ambassaden.

Här i Stortinget ordnades strax efter påsk ett seminarium om gränshinder. Motsvarande debatt hölls i den finska riksdagen för två veckor sedan. Samtidigt gav regeringen en s.k. redogörelse till riksdagen. I redogörelsen förbinder sig regeringen att fortsättningsvis fördjupa gränshindersamarbetet, bl. a. genom att i ny nationell lagstiftning och i implementeringen av EU-direktiv systematiskt granska eventuella effekter gällande gränshinder samt aktivt jobba för att avskaffa existerande gränshinder. Gränshinderdebatten fick väldigt mycket synlighet i finsk press och på TV; medvetenheten om problematiken har ökat väsentligt. Men mycket arbete återstår naturligtvis att göra.

En utmaning för det nordiska samarbetet är att säkra att det uppstår nya nordist-generationer. Många av dem som började jobba med nordiska frågor då samarbetet kraftigt växte på 70-talet, efter grundandet av ministerrådet, går nu i pension. Vi behöver många nya nordister. För att få sådana bör vi aktivt jobba för att få mera student- och praktikantutbyte. Ett faktum är att många studenter i alla våra länder hellre reser på praktik och utbyte till exotiska länder i Asien och Syd-Amerika än till ett nordiskt grannland. Egentligen borde det ju vara en del av studierna att man tillbringar en tid i ett annat nordiskt land. Ett annat faktum är att vi egentligen vet rätt så litet om varandra. En åtgärd som inte borde vara orealistisk, utan tämligen lätt att genomföra, skulle vara att i grundskolornas och gymnasiernas läroplaner ta in mera studier i de andra nordiska ländernas samhällen, språk och kultur. I själva verket är det här en av punkterna i Helsingfors-avtalet.

Som ett led i arbetet att öka intresset för det nordiska bland de unga har samarbetsminister Alexander Stubb nyligen tillsatt en grupp med unga, i åldern 17-29 år, med uppgift att komma med den unga generationens förslag om nordiskt samarbete i framtiden. Ministern har av gruppen beställt ”vilda, fria och radikala förslag” för hur det 60-åriga nordiska förhållandet skall få in ”mera passion i sitt arbete”. Mera konkret handlar det om att fundera på nordiska värderingar, identitet, språk, kultur, historia och sätt att utöka de ungas engagemang i nordiskt samarbete. Också det nordiska samarbetets synlighet och informationsspridningen står på gruppens agenda. Gruppen skall komma med sin rapport i oktober, så att resultaten av brainstormingen kan presenteras under den nordiska jubileumsveckan i Helsingfors i slutet av oktober.

Ett dilemma för bevarandet av nordismen i Finland är den språkdebatt som vi har för tillfället: man ifrågasätter behovet av studier i svenska. Det här tänkandet omfattas än så länge av en minoritet av befolkningen, men det finns många som prognosticerar att den dagen kommer då svenskan inte längre är ett nationalspråk i Finland. Motståndarna till svenska språket verkar vara mera högljudda än försvararna. Detta skulle vara mycket olyckligt både för den finska nordiska identiteten och för hela det nordiska samarbetet. Finland behöver mera svenska, inte mindre, liksom vi behöver mera språk, inte mindre. Det här gäller ju alla de nordiska länderna. En glädjande nyhet kom ändå så sent som den här veckan: en arbetsgrupp tillsatt av undervisningsministeriet föreslår att undervisningen i svenska i finskspråkiga skolor tidigareläggs med 2-3 år, så att den börjar på årskurs 4 eller 5, och inte 7 som hittills.

Det är viktigt att språkbudskapet kommer till Finland också från våra nordiska partners. Här finns det ingen orsak att vara artigt försiktig – här behövs det klara besked. Ett skandinaviskt språk – vare sig det är norska, svenska, svorska, danska eller finlandssvenska – är limmet i det nordiska samarbetet. Danskan är svår, också för den som har svenska som modersmål – varför kan man inte ha litet studier i danska inbakat i läroplanen i de övriga nordiska länderna – och litet lättförståelig finlandssvenska för danskarna? Med dagens möjligheter av nätundervisning är detta inte alls utopistiskt.

Här kommer vi tillbaka till det som sist och slutligen är det viktigaste: kontakter, besök och nätverk. Vi måste resa över och träffa varandra, vi måste knyta personliga kontakter. Detta gäller inte minst parlamenten: besök mellan utskotten i de olika nordiska länderna borde vara en basrutin. Välkomna, alla stortingskommittéer till Finland! Det parlamentariska samarbetet får inte överlämnas att endast ske via de nationella delegationerna i Nordiska Rådet. Egentligen borde minimikravet vara att alla nordiska parlamentariker minst en gång under valperioden skulle besöka vart och ett av de övriga nordiska länderna. Detta skulle innebära en nordisk resa per år för varje parlamentariker – vilket inte borde vara oöverkomligt!

Den nordiska gemenskapen och det nordiska samarbetet är för Finland av fundamental karaktär. Det är fråga om vår plats i världen och samtidigt vårt sätt att fungera i världen. Vi är övertygade om att man tänker på samma sätt i de andra nordiska länderna. I själva verket har vi här lyckats skapa något som är unikt i hela världen – låt oss därför göra både den nordiska modellen och det nordiska samarbetet till en exportprodukt. Vi har redan norsk fredsförmedling, svensk exportindustri, dansk formgivning, isländskt fiskekunnande och finskt utbildningssystem – låt oss nu göra det nordiska samarbetet, baserat på bl. a. Helsingfors-avtalet, till vår nordiska super-exportprodukt. Norden är toppen!