Representationens historia i Iran

Iran erkände Finlands självständighet 23.7.1918. Diplomatiska förbindelser knöts 12.12.1931.

Efter att Finland förklarade sin självständighet 6.12.1917 erkände Persien (nuvarande Islamiska republiken Iran) Finlands suveränitet 23.7.1918.

Förbindelserna mellan länderna under de första åren var relativt få. Detta berodde högst sannolikt på det geografiska avståndet mellan Finland och Persien och på båda ländernas inrikes händelser. På 1920-talet skedde en statskupp i Iran, som ledde till Pahlavidynastins tillträde till tronen.

Den nya shahen var en reforminriktad ledare som strävade efter att förena de olika etniska grupperna i Iran till en enhetlig nation och ville att landet skulle närma sig de västerländska nationerna. Landets rättssystem och grundlag förnyades. Persiens ambassadör Mirza Ritza Khan Arfa åberopade på sitt lands nya grundlag då han i samband med generalförsamlingen i Nationernas förbund i september 1927 föreslog att Finlands och Persiens delegationer skulle förhandla om att förnya de bilaterala avtalen mellan de respektive länderna.

Finland godkände Arfas förslag och föreslog att förhandlingarna skulle utvidgas att gälla även handelspolitik. Diplomatiska förbindelser undertecknades 12.12.1931. För Finland undertecknade Finlands ambassadör i Moskva, charge d’affaires, Rafael Hakkarainen och för Iran undertecknade landets ambassadör i Moskva Fatoullah Khan Pakrevan avtalet.

Då förhandlingarna om vänskapsavtalet pågick, presenterade Persiens ambassadör en önskan om att Finland skulle ackreditera sin ambassadör i Moskva även till Tehran. Detta gjorde Finland året efter att avtalet hade ratificerats 1934.

Nytt försök efter krigen

Under det andra världskriget ockuperade de allierade Iran, som hade proklamerat sig neutralt men förhöll sig positivt till Tyskland på grund av dess strategiska position och goda transportförbindelser. Storbritannien och Sovjetunionen övertog landet 1941. (Via Iran transporterades en stor mängd krigsmaterial till det forna Sovjetunionen.)

Även om Finlands honorärkonsul Eric Gustaf Carlberg var tvungen att lämna landet, strök Finland inte Iran från diplomatlistan. Finlands ambassadör i Ankara var ackrediterad till Tehran under kriget.

Finlands och Irans handelsförbindelser försämrades under landets oljekris i början av 1950-talet. Iraniernas missnöje mot Anglo-Iranian Oil Company växte efter kriget. Premiärminister Mossadeq beslöt att nationalisera landets oljeresurser, vilket fick Storbritannien att deklarera embargo mot Iran. I sitt beslut ansåg den internationella domstolen i Haag att Iran hade handlat lagligt. Storbritannien och USA påbörjade en kampanj för att störta Mossadeq. De därpå följande sammandrabbningarna ändrades snabbt till att vara emot Mossadeq. Premiärministern störtades från väldet och shahen återvände till tronen i augusti 1953. I och med de politiska förändringarna minskade samverkandet mellan Iran och Finland.

Besök på hög nivå

Höjdpunkten i de bilaterala relationerna var två besök på hög nivå på 1960-talet. I mars 1963 gjorde president Kekkonen tillsammans med sin fru ett kort och informellt besök till Tehran på vägen till Indien och träffade samtidigt shahen. Shahens besök till Finland hade man länge förberett och besöket förverkligades 22.6-26.6.1970. Besöket väckte stort intresse hos media och finländarna. Både de som var för shahen och emot honom demonstrerade vid hans ankomst till Finland.

I oktober 1971 deltog president Kekkonen i Persiens 2500-års festligheter, vilket väckte mycket diskussion i Finland. Endast utländska statschefer hade blivit inbjudna till den pompösa festen.

I och med de ökade intäkterna från olja, ökade handeln mellan Finland och Iran, vilket krävde större ansträngningar av Finland gällande representationen i Iran. I februari 1973 förändrades statusen för Finlands Generalkonsulat till en handelsrepresentation som leddes av en handelssekreterare. Iran godkände inte längre utnämningar av nya honorärkonsuler. Man ansåg det vara nödvändigt att grunda en ambassad i Tehran för att uppehålla de bilaterala relationerna och handelssekretariatet öppnade som ambassad 1974.

Under hela 1970-talet var tyngdpunkten för ambassadens verksamhet inom handelssektorn. Exporten till Iran växte så kraftigt att av alla icke-europeiska länder var Iran på andra plats efter USA för Finlands export. Finlands import från Iran var nästan 99% olja. Finland och Iran skrev under handelsavtalet 1975. Utrikesminister Väyrynen träffade Irans premiär- och utrikesminister samt andra ministrar under sitt besök.

Under åren efter den islamiska revolutionen reflekterades de iranska myndigheternas västfientlighet i landets utrikespolitik, men Finland betraktades som en neutral och pålitlig partner. Kontakten mellan beskickningarna i Tehran och de lokala myndigheterna var begränsad till ett minimum under dessa år. Man höll kontakten främst med utländska kolleger, iranier från den privata sektorn och journalister som kom på besök. Så småningom normaliserades kontakten igen. Iran eftersträvade en allt mer synlig roll inom FN och de alliansfria länderna. De internationella sanktionerna mot Iran begränsade dock handelssamarbetet och –utbytet.

På 2000-talet började en ny era i de bilaterala relationerna mellan Iran och Finland. I och med Irans kärnkraftsavtal (eller Iranavtalet) vittnade man en aktiv period inom handel och handelssamarbete under 2016-2017. Denna period upphörde dock när USA återinförde ensidiga sanktioner mot Iran 2018. EU, inklusive Finland som dess medlemsland, ansåg det vara viktigt att upprätthålla Iranavtalet och strävade efter ett fortsatt samarbete med Iran. Iranavtalet är ett av Finlands huvudteman inför EU-ordförandeskap hösten 2019.

Bland de mest betydelsefulla besöken var Irans utrikesminister Zarifs besök till Finland våren 2015, då han bekantade sig med det europeiska säkerhetssamarbetet. Då president Niinistö besökte Tehran med en stor handelsdelegation hösten 2016 övergick man till statschefsnivå.