Zambia: Levebröd från gatan
I Zambia är gatuhandeln ett viktigt levebröd eftersom arbetsplatser är svåra att få och arbetslöshetsersättning inte existerar. Medan gatuhandeln pågår drömmer man om en bättre framtid.
På gatorna i Lusaka kan man köpa vad som helst: möbler, skor, mobiltelefoner, videokameror, smycken, kläder, insektgift, krukor, frukter, grönsaker, sötsaker och drycker. Listan tar aldrig slut. Förutom prylar säljer man också tjänster, som till exempel gräsklippning, elarbeten och andra reparationer.
Att bedriva handel på gatan är ett sätt att sysselsätta sig eftersom Zambia har väldigt få officiella arbetsplatser.
Drömmen om att fortsätta studierna
En av de många gatuförsäljarna är William Mkandawire som är far till en liten pojke och som beslöt sig för att börja sälja blandade varor som han förvarar i en kärra. Familjen måste försörjas och Mkandawire tog en risk och lånade pengar för att starta sin business.
På morgnarna hämtar han sina varor till shoppingcentret Kabulongas närhet, där han håller till under ett stort träd.
”Jag är på plats varje dag, fast på söndagarna först efter gudstjänsten” berättar Mkandawire.
I kärran har han bland annat tvättmedel, socker, ägg, batterier och mjöl. I hinkar skymtar saftis och munkar. Sockret är förpackat i små platspåsar.
”Det finns många människor som inte har råd att köpa affärernas stora förpackningar. Därför säljer jag mindre påsar. Mest köper folk livsmedel” berättar Mkandawire.
Han säljer också cigaretter styckevis och då får man eld på köpet, och cigaretterna går bra åt. Mkandawire säger att gatuhandeln lönar sig.
”Det finns alltid en risk med företagande men jag klagar inte. I framtiden skulle jag ändå helst fortsätta med studierna och meningen är att samla ihop pengar för dem. Jag skulle gärna studera journalistik.”
Företagande alltid riskabelt
Vägskälet några kilometer bort har belägrats av möbelförsäljare. Andrew Sakala berättar att han redan har sålt möbler där i åtta år. På den lilla platsen arbetar en grupp män som framställer och säljer produkterna i sina egna namn, eller så samarbetar de med varandra.
Materialet påminner om bambu, och de tunnare ”snörena” om finskt vide.
”Det är ungefär som gräs men mycket starkare. Materialet skaffar vi från kopparzonen” berättar Sakala.
Alltså väldigt långt borta – kopparzonen ligger långt norr om Lusaka. Männen medger att det blir stora transportkostnader.
Vid vägkanten finns färdiga varor. Urvalet består av olika korgar, bokhyllor och hönshus. Priserna varierar mellan 50 000 och 100 000 kwacha. I euro är det ungefär mellan tio och tjugo.
”Det här är en helt okej business, ibland går det bättre och ibland sämre, men så är det ju alltid med företagande” konstaterar Wezi Kaubo.
Nokia går åt
I Lusakas centrum finns det massor av försäljare. Den moderna gatuhandelns storsäljare är mobiltelefoner och inte vilka billiga modeller som helst utan Nokias Blueberry.
Kingsley Mwaba har en egen försäljningspunkt vid Kumwala Tower där han säljer Nokiatelefoner som kommer direkt från Kina.
”Jag har sålt telefoner i ett års tid. Det lönar sig för folk köper mycket telefoner på gatan” säger han.
Mwaba berättar att han köper sina telefoner för cirka 450 000 kwacha och säljer dem för 750 000. I euro är alltså inköpspriset cirka 75 och försäljningspriset 125. Det är stora pengar i Zambia där många yrkesmänniskor tjänar 750 000 kwacha i månaden, och de flesta mindre än så.
Mwaba drömmer om att utvidga affärerna och grunda en riktig affär.
”Men jag har ännu för lite kapital, jag skulle behöva en investerare” tipsar han.
Bättre arbete i tankarna
På centrums stenlagda mark sitter Mukesond Hwabmlule. Hon säljer skor och dörrmattor som hon har tillverkat själv. Skorna skaffar hon från Kamwala där det finns ett stor shoppingcenter med marknadsplats.
”Nu har jag sålt i tre års tid. Jag började med guavafrukter, sedan började jag tillverka dörrmattor och sist tog jag med skor” berättar hon.
Hwabmlules far dog för länge sedan och idag lever den tjugoettåriga kvinnan med sin mamma. Gatuhandeln är hennes sätt att försörja familjen.
Hon är på plats från måndag till fredag. Lördagarna går åt till att tvätta kläder och söndagarna till kyrkbesök. Hwabmlule är inte särskilt nöjd med sin situation utan önskar sig någonting annat av livet.
”Jag skulle vilja flytta till Botswana. Min granne brukar åka dit och jag har hört att det är lättare att få ett bättre arbete där.”
Fattiga måste vara företagsamma
Evans Musonda som håller till på parkeingsplatsen säljer cd-skivor och dvd-filmer. Filmerna är främst kinesiska kopior av Hollywoodfilmer som hämtas till Afrika via Dubai. Nigerianska filmer är också populära i gatuhandeln men de hör inte till Musondas utbud.
”Det finns människor som reser till Dubai för att köpa filmer och vi köper filmerna av dem” förklarar han.
Det finns många nya filmer i hans utbud. Musonda konstaterar med ett leende att han försöker hänga med. Han följer med filmreklamer i kabel-tv och håller koll på vilka filmer som är på kommande. Kunderna frågar också efter vissa filmer som han då försöker få tag på.
Musonda har sålt filmer och musik i ungefär ett års tid. Han har två döttrar och en familjefar måste vara företagsam.
”När man är fattig måste man hela tiden tänka på vad man kan hitta på. Man måste vara företagsam och aktiv. Om jag inte gör någonting är det mina barn som lider” konstaterar han.
Kirsi Koivuporras