Står Nepal inför gryning eller solnedgång?

Den politiska energin i Nepal har under de fyra senaste åren lagts på den nya grundlagen, vars öde kan avgöras under de kommande veckorna. Litar landet kanske alltför mycket på att grundlagen ska lösa alla problem?

Mannen som gett mig logi för natten ber mig om två saker. Den första är lätt att uppfylla.

”Lauri, sir, du glömmer väl inte bort oss” säger Min Bahadur Gurung på sin knaggliga engelska.

Morgonen gryr på Min Bahadur Gurungs gård. Familjen består av fem personer och de bor i byn Thaprek i centrala Nepal på 1300 meters höjd.

Det gör jag säkert inte. Gurungs hus ligger vid en kulle i byn Thaprek och därifrån ser man kullar och dalar hur långt som helst, åt alla håll, så långt ögat når. Tittar man riktigt noga ser man till och med Pokhara som är en av Nepals största städer. Staden skimrar där långt nere, vid foten av Annapurna.

Men det andra önskemålet är besvärligare.

”Lauri, sir, hämta turister hit.” Jag kan inte annat än nicka artigt och svara yes, of course.

Nästan var tredje nepales lever under fattigdomsgränsen och av dem bor 96 procent på landsbygden, i byar som Thaprek. Utvecklingssamarbetet har otvetydigt underlättat tillvaron till en del, men pengar är ändå välkomna i självhushållningen.

Efter att ha kört i ett par timmar längs en väg som tog ut allt som fanns i Toyota Land Cruiserns fjädring, och vars bredd ställvis inte medgav plats för någonting annat än en bil, och då hade man berget på ena sidan och ravinen på den andra – då tänkte jag uppriktigt sagt att hit förirrar sig nog inte många turister.

På berget finns minnen av havet

Av Nepals areal är ca 18 % odlad. De viktigaste odlingsväxterna är ris, sockerrör, majs, hirs, vete, sockerbetor, korn och potatis.

Det här landskapet började ta sin form för ungefär 50 miljoner år sedan, när Indiens och Asiens kontinentalplattor först tryckte ihop Tethyshavet och sedan började skrynkla ihop sig mot varandra.

Människorna har isolerats från varandra av terrängen. Här mäts avstånden inte i kilometer utan i timmar och dagar. Nepals yta är som Greklands, men dess 30 miljoner stora befolkning består av 126 etniska grupper som talar ungefär 100 olika språk. Ännu idag är Nepal långt ifrån en nationalstat; de inre etniska gränserna lever starkt kvar.

Naturen har också medfört fattigdom. På de terrasserade bergssluttningarna måste man bruka jorden med hacka och ploga med oxar – också i framtiden. Trots det får 80 % av folket sin försörjning från jordbruket.

Eftersom det enda minnet av havet är fossila snäckskal på bergssluttningarna är det svårt och dyrbart att exportera och importera. Inte för att det finns så mycket industriella produkter som man kunde exportera.

Centralförvaltningen rör sig inte i byarna

De sociala besluten i Nepal tas traditionellt av en elit i Kathmandu som representerar den högsta kasten. Man kan inte ens locka lokalförvaltningens tjänstemän att besöka avlägsna byar, för att inte tala om centralförvaltningen.

Dessutom har ojämlikheten bland nepaleserna ökat på grund av kastsystemet som kommit från Indien. Officiellt avskaffades det år 1963 men dess påverkan är fortfarande stor.

Också på väggen i Thapreks hälsostation finns en affisch som visar rangordningen bland de olika kasten, etniska grupperna och religionerna. Den största gruppen i Thaprek, gurungerna, befinner sig nästhögst upp på en skala med sex steg.

Starka ledare kan bli diktatorer

År 1996 fick orättvisor i samhället maoistiska soldater att ställa till med inbördeskrig. När kriget upphörde är 2008 förvandlades monarkin till demokrati.

I valet vann maoisterna överlägset. Men samarbetet med de andra partierna har inte fungerat, och nationalförsamlingen har inte lyckats åstadkomma en ny grundlag fast de försökt i fyra års tid.

Det som mest bromsar upp lagprocessen är integrationen av maoistgerillan, som inhysts i läger sedan kriget upphörde, i den nepalesiska armén. Även om fredsprocessen gått framåt tvistar man, framför allt om vilken militär rang maoisterna ska få efter att de integrerats i armén.

Andra viktiga tvistemål rör sig om:

• delstaternas gränser – ska man dra gränserna enligt etniska koncentrationer eller enligt andra principer?
• Ska regeringsformen vara parlamentarisk, ledas av en president, eller någon mellanform?

Maoisterna vill ha en stark president eftersom de tror att deras ordförande Pushpa Kamal Dahal (nomme de guerre Pranchanda) ska vinna. De andra partierna befarar att han ska vinna, och vill därför att presidenten ska ha mindre makt. I sydasiatiska politiska kulturer är det inte helt ovanligt att en stark ledare förvandlas till diktator.

Kan Nepal bli utan konstitution?

Den nu gällande tidsfristen för en ny grundlag är 27 maj.

Maoisterna partisekreterare C.P. Gajural tror att en ny konstitution fås till stånd inom utsatt tid. ”Jag tror inte att någon vill förspilla den här chansen. Det skulle vi inte kunna motivera för folket.”

Den här gången ska det bli av, lät det som ur en mun för tre veckor sedan, när de största partiernas nationalförsamlingsrepresentanter redogjorde för det politiska läget i Nepal för finländska journalister på besök, på inbjudan av ambassadör Asko Luukkainen.

”De politiska partierna kan skylla på varandra, men folket accepterar inte det mera” menar Chandra Prakash Gajurel som är partisekreterare för Nepals kommunistiska parti (maoisterna).

Leena Rikkilä Tamang som är programchef för organisationen International IDEA, som stödjer grundlagsprocessen, är inte riktigt lika optimistisk:

”Både nationalförsamlingens ordförande och premiärministern har bett högsta domstolen att överväga att bevilja processen några månaders tilläggstid, bara man har fått till stånd ett trovärdigt utkast till konstitution före utgången av maj månad. Och efter vad jag har hört kommer högsta domstolen att vara medgörlig” berättade Rikkilä Tamang i en telefonintervju i fredags.

”Om man idag skulle satsa pengar på något alternativ, så skulle det vara det här.”

”Partiledarna borde förena sina krafter och koncentrera sig på att driva de nationella intressena” sade nationalförsamlingsrepresentanten (marxist-leninistiska) Lucky Sherpa från Nepals kommunistiska parti.

Om man framtvingar en ny grundlag inom den utsatta tiden – vilket kan vara besvärligt också rent skrivtekniskt – så kommer man i praktiken inte att höra medborgarna, vilket nationalförsamlingens regler förutsätter.

Det sämsta alternativet är att alla de 601 representanterna åker hem utan både grundlag och tilläggstid. Då skulle Nepal sakna grundlag helt.

Det önskar inget av partierna, men det kan ändå vara ett verkligt alternativ, säger Rikkilä Tamang eftersom ”allt kan gå så fel” och tillägger: ”De kommande två veckorna är kritiska för då ska maoistlägren stänga.”

Kongresspartiet har ställt som villkor att fredsprocessen ska vara slutförd före grundlagen. Maoisterna kräver att fredsprocessen och grundlagsberedningen ska framskrida samtidigt.

”Det ser ut som att maoisterna håller på att vika sig när det gäller tågordningen.”

Hur kan Nepal komma upp sig?

Men konstitutionen är ingen trollformel. Den är en fundamental förutsättning för en stabilare och ekonomiskt bättre framtid.

Folket och beslutsfattarna måste respektera lagen. Korruptionen och de ekonomiska klyftorna, som bara har ökat under de senaste åren, måste åtgärdas och skatteuppbörden effektiveras. Trots ansträngningar har Nepal fortsättningsvis bara cirka en halv miljon skattebetalare.

Och sedan måste man hitta på sätt för Nepal att skaffa fram beskattningsbara pengar. Ekonomin kan inte bygga på utvecklingsbistånd och pengar som migrantarbetare skickar hem – bägge delarna utgör idag var sin fjärdedel av Nepals bruttonationalprodukt.

Trots att nästan alla barn i Nepal börjar skolan idag är ungdomens arbetslöshet och brist på möjligheter ett hot mot samhällets hållbara utveckling, liksom i så många andra utvecklingsländer.

Lyckligtvis var politikerna som bjudits till ambassaden eniga om vilka Nepals trumfkort är: vattenkraft och turism.

De snabbt växande ekonomierna i Kina och Indien behöver energi. Nepal har väldiga vattenkraftresurser, så mycket att man gott kunde utnyttja hälften kommersiellt. För närvarande utnyttjar man endast en halv procent av resurserna.

Under den torra perioden då endast lite vatten flyter i floderna känns visionen av Nepal som stor elexportör paradoxal: på grund av ransoneringen är eldistributionen avbruten så länge som 18 timmar per dygn ibland.

Dessutom står det i det färska utvecklingspolitiska åtgärdsprogrammet att ”Finland använder inte utvecklingsmedel till finansiering av /---/ stora dammar och för i mån av möjlighet fram den här ståndpunkten i internationella organisationer.” Det återstår att se hur detta kommer att påverka vårt långvariga partnerlands elproduktionsplaner.

Massturismen krossar gurungerna

I Kathmandudalen finns sju av Unescos världsarvsobjekt, somliga av dem sorgligt förfallna. Det här är Kathmandu Durbar Square.

I slutet av min resa råkade jag sitta på samma restaurang i Kathmandu som ett finländskt par i 30-årsåldern. De hade kommit med sina ryggsäckar från Indien, åkt lokalbuss ett halvt dygn till Pokhara, och tagit sig till Annapurnas Base Camp. De hade hittat ett billigt vandrarhem och blev glada över att höra att följande dag var den stora hinduistiska högtiden Maha Shivaratri.

Passionerade vandrare och backpackers dras ofta till Nepal. Däremot kan det vara svårare att locka dit penningstarka gruppresenärer och barnfamiljer, mitt i alla el- och vattenavbrott, dålig mat- och vattenhygien, strejker och festligheter. Dessutom är trafiken kaotisk och transportförbindelserna dåliga. Vill man till exempel ta sig från Kathmandu till Pokhara måste man resa sex-sju timmar på den 200 kilometer långa ”huvudvägen” som löper genom landet.

Visst har Nepal goda sidor också:

• Naturen, som omfattar allt mellan regnskogar och jordens högsta bergstopp
• Människorna, vilkas inställning till livet är avundsvärt positiv trots deras materiella fattigdom

Här har Nepal två trumfkort när det gäller turism, som man inte får förlora.

Men skulle massturism faktiskt innebära lättnader i tillvaron för en landsbygdsort som Thaprek till exempel? Det är inte helt lätt att veta.

Visst skulle man få asfalterade vägar, el och vatten i överflöd. Men i samma veva skulle kanske gurungerna bli tvungna att ge sig iväg från sina förfäders boplatser till följande bergstopp. Det enda som skulle återstå är mitt minne av dem.

Lauri Haapanen
Foton: Lauri Haapanen och Narendra Shrestha