Arno Rafael Minkkinen om att hitta sitt konstnärliga uttryck
Arno Rafael Minkkinen är en amerikafinländsk fotograf. Hans verk har visats i hundratals utställningar – i över tvåhundra grupputställningar och över hundra enskilda utställningar i museer och gallerier runtom i världen. Förutom att arbeta som fotograf är han professor emeritus i konst på Massachusetts universitet i USA samt docent på Aalto-universitetet i Finland. Utvalda delar av hans 50-åriga fotokarriär finns nu utställda på Fotografiska i Stockholm. I en exklusiv intervju med Finlands ambassad i Stockholm berättar han om sin karriär, från begynnelsen till nutid.
Är kontinuiteten i ditt fotografiska uttryck ett medvetet val?
Ja. Kontinuitet i sitt uttryck är särskilt viktigt för en konstnärs tidiga år. Om målet är att även i framtiden nå en publik som man egentligen aldrig möter, måste publiken kunna hänga med i verken. Utan någonting som binder samman nya verk med gamla, utan någon slags kontinuitet, avtar igenkännbarheten. Om tio tusen fotografer var skapar tio tusen olika verk, vem lyckas då hänga med? Kontinuiteten bör dock inte endast vara visuell. Kontext och innehåll är också bärande krafter. För att vårda sin publik måste man definiera det lim som ska sammanbinda en bild med en annan, ett projekt med nästa och år av arbete med decennier.
I mina egna verk anade jag hur kontinuiteten föddes nästan genast. Då menar jag inte enbart användandet av mig själv som subjekt, utan också den inspiration jag fick från filmer av regissörer som Ingmar Bergman och Federico Fellini. Jag fann ett utrymme i deras latenta bilder där jag ändlöst kunde placera mina verk. Man skulle kunna tro att det var konstverk av Salvador Dali (som jag för övrigt skakade hand med under en galleriöppning när jag precis hade börjat på universitetet och ännu inte hade någon konstnärlig bakgrund), som påverkade mig först. Istället var det reproduktioner av böcker med verk av finländska målare som Akseli Gallen-Kallela och Eero Järnefelt. Dessa verk som mina föräldrar släpade till Brooklyn i koffertar, var till slut det som trängde igenom i bakgrundslandskapen i mina egna verk i finska sjömiljöer. Samma inverkan hade senare Guido när han i filmen 8 ½ flög över västra Amerikas kanjonlandskap.
Hur ser du att din stil har formats fram till denna punkt?
Från början år 1970 strävade jag efter att skapa bilder som jag aldrig hade sett förut – bilder som enligt min kännedom ännu inte hade skapats. Om stil är en fusion av objektivitet (eftersom fotografi baserar sig på verkligheten) och subjektivitet (eftersom vi är människor), framstår det som att stilen – vårt sätt att se saker – förankrar sig i denna dualitet av det greppbart verkliga och vårt metafysiska varande som unika skapelser i världen. Vårt sätt att se världen måste komma inifrån, eftersom det är så personligt. Stil har inga förklaringar. Man kan inte mäta dess temperatur. Om stil lärs ut till någon vet man redan vad som kommer att ske: Exemplen som använts kommer att dyka upp i kameran.
Med andra ord och som jag nyligen skrev om en känd konstnär jag beundrade: För att hitta hur du själv ser världen och vill fotografera den, är det bättre att vandra längst med de dolda sidostigarna av den samtida konstvärlden. Det betyder att man går förbi det förutsägbara, att man litar på sitt experimenterande och att man omfamnar en vild spontanitet. Oavsett är varje nytt försök till en bild en skrämmande utmaning av att följa kontinuitet utan kopiera eller härma något. Därför lyder mitt undervisningsmantra: “Gör det annorlunda, men likadant”.
Varför svartvita bilder?
Jag ser naken ut i färg, som jag en gång sa i en artikel i tidskriften Life. Svartvita bilder behöver det nödvändigtvis inte längre vara jag själv – det kan vara vem som helst. Jag har aldrig haft som avsikt att mina verk ska handla om mig, men då och då behöver jag visa mitt ansikte i mina bilder för att folk ska veta att det fortfarande är jag. I mina bilder är jag under snön, mitt huvud sticker upp från en trädstam i vattnet, eller så har jag klämt in min kropp i en papperskorg. Jag visste från början att jag inte kan ha en stuntman. Ingen ska behöva ta de risker som jag är beredd att ta och ingen ska utsättas för fara på grund av mina bilder.
Men det finns andra, mer personliga skäl bakom det valet. Det svartvita är en slags drömlandskap, som på ett sätt går tillbaka till regissörer som Bergman och Fellini. Färg leder oss till en särskild situation. Det svartvita verkar mer tidlöst – eller egentligen verkar det ha en avsaknad av tid. Saker syns under ytan, redo att bubbla upp. Dessa saker är svåra att fånga, surrealistiska och emotionellt mer sexiga, mer erotiska och mer spirituella. Jämför Michelangelo Antonionis filmer Red Desert och L’Avventura för att se och känna skillnaden. I den sistnämnda, tidigare svartvita filmen klistrar sig den existentiella avgrunden fast sig vid en i dagar efteråt, likt fuktigheten av havsluft. Ännu nu känner jag av det, när jag tänker på första halvan av L’Avventura. Båda filmer är förkrossande, men när jag klev ut ur biografen efter Red Desert följde filmens färger med mig ut, in i verkligheten. I det svartvita måste jag själv komplettera någonting. I färg finns allt redan där. Det har ingenting att göra med vad som är bäst, vackrast, mer övertygande eller effektivt.
Känner du dig särskilt utblottad eller sårbar som konstnär när din egen kropp är en del av subjektet?
Ja, till en början, men senare, inte nödvändigtvis. Eftersom jag föddes med gomspalt vande jag mig vid att bli stirrad på antagligen redan vid födseln. När jag började åka skolbussen tog det inte lång tid innan mobbarna började peka mot träd och skämta om att dessa var orsaken till min ärrade läpp och min buckliga näsa. Som sexåring var jag också ovanligt lång, vilket inte heller hjälpte. Det satte sig i mitt psyke vilket gjorde det enkelt för mig att se mig själv naken i fotografier. Men jag gjorde det inte för att synas. Nakenheten blev istället ett filosofiskt påstående. Det är så vi anländer till och så vi lämnar världen. I naturens glans är vi bara en enstaka deltagare. Jag kan vara naken på en ö i Finland en hel dag med stativet, kameran, skinn och ben, himlen, vattnet, solljuset, och ibland en fluga som sätter sig på ryggen, som mitt enda sällskap.
När är bilderna som ställs ut på Fotografiska tagna?
När jag jobbade som copywriter på Madison Avenue för kameratillverkaren Minolta skapade jag sloganen “Det som händer i ditt huvud kan hända i en kamera” (What happens inside your mind can happen in a camera). Jag började tro på det så mycket att jag beslutade mig för att lämna reklamvärlden och börja studera fotografi. Mina verk på Fotografiska har sin början då, år 1970 och hela vägen fram till år 2020. Flera verk från varje årtionde ingår, vilket skapar en kontinuitet av verk med jämna tidsintervaller, likt en rullande sten som lämnar spår efter sig under tvåhundra årstider. Vi lever längre om vi räknar årstider istället för år! Platserna, likt åren, är vitt spridda över mer än trettio olika länder, trettio olika amerikanska delstater från Alaska till Florida och Arizona till Maine.
Har du något favoritverk på utställningen och kan du berätta om hur det verket föddes?
Mina favoriter är ofta de verk som jag skapat nyligen. I det här fallet vill jag ändå nämna ett verk som såldes igår. Den här bilden har inte ingått i en enda av mina tidigare samlingar innan den publicerades i Minkkinen (Kehrer Verlag), som vann ett tyskt fotografipris som bästa monografi 2019 / 2020.
Verket heter Among the Water Lillies och det är taget i Pachaug, Connecticut år 1972. Jag tog bilden när jag ännu jobbade inom reklambranschen när vi bodde i New York City. Jag lånade en soptunna från reklambyrån, målade den svart och körde med den till ett sommarställe i Connecticut. Det jag inte visste när jag vadade ut i vattnet med självutlösaren och soptunnan över mig, var hur svårt det skulle vara att ta sig upp igen. Det var inte alls lätt att ta sig ur tunnan. Tänk om jag hade halkat i leran och ramlat ned i vattnet med all den vikten över mig! Då hade jag legat kvar bland liljorna än i dag.
Fast bilden är ett av mina tidiga verk så innehåller den många karaktäristiska drag som syns även i mina senare verk: det experimentella, surrealismen, faran, humorn och till och med mitt eget ansikte. Verket är en del av ett speciellt galleriutrymme inuti ett galleri, bestående av 20 vintageverk från början av 70-talet. Gå och titta på den – den tittar tillbaka.
Utställningen på Fotografiska Stockholm är öppen från den 28 augusti 2020 till och med den 17 januari 2021.
Text: Jasmin Tossavainen
Foto: Arno Rafael Minkkinen