”Det var jag som fick din pappa att komma fram under bordet”

Under andra världskriget 1939-1945 evakuerades mer än 70 000 barn från Finland till grannländerna. Än idag måste många barn fly krig. Vad kan vi lära oss av historien? Bland annat att uppmuntra barns nyfikenhet och att barn mår bra av att få leka med andra barn, menar Anna Takanen och Mustafa Can som båda påverkats av krig på olika sätt.

Anna Takanen och Mustafa Can.

Med en namnlapp runt halsen skickades tusentals finländska barn till Danmark, Norge och framför allt Sverige som hållit sig utanför kriget. Majoriteten återvände så småningom hem, men tusentals flickor och pojkar stannade kvar.

Initiativet till att flytta barnen till trygghet kom från svenskarna. I början av kriget var civilbefolkningen ett mål för bombningar och barnen riskerade livet genom att stanna. Projektet har kallats den största barnomflyttningen i världshistorien. De flesta barnen fick bo hos helt främmande människor i Sverige medan några kunde placeras hos släkt och vänner.

Sverige erbjöd trygghet – men för krigsbarnen var erfarenheten ofta allt annat än okomplicerad. Många glömde bort sin finska och tappade kontakten med sina biologiska föräldrar.

Anna Takanen, skådespelare och regissör, har nyss skrivit en bok om sin pappa som var ett av de finska krigsbarnen. I ”Sörjen som blev” (Albert Bonniers Förlag, 2019) berättar hon om pappa Timo som kom till Sverige som fyraåring 1942 och blev sedan kvar. Journalisten och författaren Mustafa Can utvandrade själv till Sverige med sin familj från en kurdisk by i Turkiet när han var sex år gammal.

Vi passade på att höra deras tankar om de finska krigsbarnen och dagens flyktingbarn när de talade på ambassaden på Krigsbarnen dag 20.11. Syftet med dagen är att uppmärksamma alla barn i världen som på olika sätt blir offer för krig. Dagen är också FN:s Barnkonventionens dag.

Anna och Mustafa - vad kan vi lära oss av de finländska krigsbarnen när det gäller dagens flyktingbarn?

Anna: Under 40-talet när man tog emot de finska barnen handlade det ju om en stor civilfolkrörelse. Man kallade det för kärlekens folkrörelse – ett väldigt starkt ord. Det var skillnaden. Den kom från storpolitiken men gick ner i hemmen och in i det civila samhället. En väldigt empatisk rörelse. Alla ville väl. Sen kunde det ändå gå fel, men ett land engagerade sig för människor på flykt. Och man tog ansvar för sin medkänsla, man pratade in bara om den. Till syvende och sist handlar det om hur mycket medkänsla vi har råd med – men också hur mycket medkänsla vi inte har råd med. När jag växte upp brukade man säga att Sverige inte har någon erfarenhet av krig och fortfarande lever den bilden kvar, men den är falsk. Jag påstår att Sverige är ett land med stor erfarenhet av krig i sin befolkning. Många svenskar har erfarenhet av krig, båda vuxna och barn.

Mustafa: Det är en annan tid. Vi lever i en välfärdsnationalism som sveper över hela Europa, högerpopulismen breder ut sig. Det är kamp om identiteter, vad svenskhet är, vad ungerskhet är, vad franskhet är. Det är en större polarisering, rädsla och misstänksamhet, även i den fredligaste av tider. Där blir just flyktingbarnen eller migranterna råmaterialet som man förhandlar en ny politik om. Det har skett en extrem värdeglidning i hur vi ser på flyktingar och migration över huvud taget. En del säger att det finns ju en stor, bred förankring, ”Welcome refugees”, men jag visste att den skulle vara kortvarig.

Vad är det viktigaste att tänka på när man ska ta emot flyktingbarn på ett bra sätt?

Mustafa: Att använda sitt sunda förnuft och vara lyhörd. Om man inte kan förstå den andra, hur ska man kunna leva tillsammans då? Det är ömsesidigt också. Det är en stor utmaning, att komma från ett krigsområde och hamna i Tammerfors eller Skövde. Det är två läger som ska utmana sina egna rädslor, visa nyfikenhet och låta etablerade sanningar malas genom någon slags förnuftsmässig kvarn. Annars går det inte. Vissa säger att om du inte har levt i krig är det svårt att känna empati – men nej, det är det inte alls.

Anna: Vi kan alla föreställa oss det. Jag har aldrig levt i krig, men jag vet något om ofred. Alla flyktingbarn är individer, alla har sitt öde, men det finns forskning idag att stödja sig på som visar att de finns vissa gemensamma referenser. Till exempel kroppen: dålig sömn, man är spänd, man vaknar på nätterna, man är rädd. Och att man är avvaktande. För tre veckor sedan ringde en person till mig. Han hade läst boken. Och han sa: ”Det var jag som fick din pappa att komma fram under bordet.” ”Va,” sa jag. För pappa satt under ett bord i tre månader. Han var ju rädd för sin nya fosterfamilj. Då hade min svenska farfar gått över till granngården och hämtat deras pojke och sagt: ”Jag har ett barn här som är finskt som sitter under bordet, och vi för inte fram honom. Kan ni leka fram honom?” Då hade den här pojken gått dit och lekt fram honom. Och jag tycker att det var klokt av min farfar som insåg att han behövde ett annat barn som kunde närma sig min pappa genom leken. Och så sa han: ”Det var också jag som lärde honom svenska, för det var vi som lekte.” Så jag tror att barn plus barn är en bra väg för vuxna att skapa.   

Mustafa: Verkligen. Och där har vi ju den viktiga nyfikenheten.

Källa: sotalapset.fi(Länk till en annan webbplats.) (Öppnar nytt fönster), Nationalencyklopedin(Länk till en annan webbplats.) (Öppnar nytt fönster), finska krigsbarn