Ambassadör Torstila: Nato och utvidgningsbeslutet ur ett finskt perspektiv

Finlands ambassadör Pertti Torstila höll ett anförande vid Folk och Försvars seminarium den 13 november kring ämnet "Nato och utvidgningsbeslutet ur ett finskt perspektiv".


Ambassadör Pertti Torstila
Finlands ambassad
Stockholm
13 november 2002




Mina damer och herrar,

Det har snart gått fem år sedan jag som chef för Finlands utrikesministeriums politiska avdelning fick inbjudan av Folk och Försvar att tala vid rikskonferensen i Sälen. Temat för det tal jag höll då har mycket gemensamt med dagens tema. Jag vill tacka våra värdar för att jag nu i egenskap av Finlands nya ambassadör i Stockholm har fått möjlighet att komma hit och presentera min bedömning av hur den säkerhetspolitiska situationen ser ut idag från finsk synpunkt.

Jag kommer att granska mitt ämne utgående från fem underrubriker:

1. Dagens säkerhetspolitiska linjedragningar

Finlands säkerhetspolitiska linje presenteras i regeringens säkerhetspolitiska redogörelser för Riksdagen : från år 1995, 1997 och 2001. I utredningarna konstateras att den säkerhetspolitiska linjen grundas på militär alliansfrihet och ett trovärdigt försvar. I formuleringen konstateras vidare att Finland bedömer fortgående den militära alliansfrihetens samt krishanteringens och det övriga säkerhetssamarbetets funktionsduglighet i Europa, med beaktande av förändringarna i säkerhetskonstellationen i närområdet och Europeiska unionens utveckling. Finland gör sitt val självständigt och strävar till att säkerställa, att landet i alla situationer har de bästa möjliga medlen för att kunna sörja för den egna säkerheten.

Finland bör under de rådande förhållandena hålla fast vid sin militära alliansfrihet.

Bakom den så kallade NATO optionen finns en medvetenhet om att Finland har den försvarsförmåga och interoperabilitet som krävs för ett medlemskap utan att det medför några stora strukturella förändringar eller ökade försvarsutgifter.

2. "Rådande förhållanden/förändring"? Utredningsarbete

Hur bör man definiera "rådande förhållanden vs förändring"? I vilken situation, under vilka förhållanden anses förändringen fylla NATO-optionens krav? Regeringens nästa säkerhetspolitiska redogörelse till riksdagen ges år 2004. Riksdagsvalet äger rum i mars nästa år så de aktiva förberedelserna för den nya redogörelsen påbörjas våren 2003. Statsminister Lipponen har i tydliga ordalag meddelat att formuleringen i den säkerhetspolitiska linjedragningen i regeringsprogrammet efter valet inte kommer att skilja sig från den nuvarande. I dagens Finland är det svårt att se att formuleringen i regeringsprogrammet ändras, inte ens om landets regering leds av någon annan än Paavo Lipponen. De finländska partierna intar samma ståndpunkt i den här frågan.

En säkerhetspolitisk uppföljningsgrupp har grundats och leds av riksdagsledamot Antti Kalliomäki. Gruppen har en bred parlamentarisk bas och granskar Finlands säkerhetsmiljö, förändringar, samt hur alliansfrihetspolitiken fungerar i den nya omgivningen. Gruppen består av tio riksdagsledamöter och utreder inverkan av NATO:s utvidgning i Baltikum, NATO:s interna förändringsprocess, NATO:s utveckling i framtiden, utvecklingen av Europeiska unionens militära krishanteringsförmåga, relationen EU-NATO, den transatlantiska länken, USA:s politik, utvecklingen i Ryssland och andra faktorer som påverkar Finlands lösningar. Utgående från säkerhetsanalysen sätter man plus och minus på alliansfrihet respektive allians, listar fördelar och nackdelar och bedömer mervärdet mellan olika alternativ. Uppföljningsgruppen hör experter, är i kontakt med nyckelministerier, reser och konsulterar i stor utsträckning och presenterar lägesrapporter om det behövs. Resultatet av gruppens arbete används i regeringens förberedelser för den säkerhetspolitiska redogörelsen.

3. Opinionsklimat

Riksdagsvalet äger rum den 16 mars 2002. Den offentliga NATO-debatten i Finland har under de senaste åren varit ganska livlig. NATO-medlemskapet har trots det inte blivit något valtema, och kommer knappast heller att bli det, eftersom det är endast fyra månader kvar till valet. Alla partier är eniga om att den nuvarande alliansfriheten på basis av befintlig information är en hållbar linje.

Majoriteten av finländarna är alltjämt för militär alliansfrihet. Enligt opinionsmätningar är endast knappa 20 procent av finländarna för ett NATO-medlemskap. Men detta betyder inte automatiskt att 80 procent motsätter sig ett medlemskap. Det är anmärkningsvärt att finländarna samtidigt tycker att om vi allierar oss är NATO det bästa alternativet och 60 procent anser att en säkerhetsgaranti genom EU vore viktigt.

Max Jakobson beskrev detta på ett seminarium i Stockholm i april i år med följande ord: "I was asked whether Finland is going to join NATO? My answer is as follows. An opinion poll was conducted recently in Finland and people were asked two questions. First, do you support the idea that Finland should join NATO? The majority said, "No." Second, do you believe that Finland will join NATO? The majority said, "Yes." I think the answer to the first question reveals nostalgia for the past, and the answer to the second question reveals a fundamental realism among the people."

4. De baltiska ländernas NATO-medlemskap

Ur finländskt perspektiv är de baltiska ländernas NATO-medlemskap viktigt för att främja säkerheten och stabiliteten i Östersjöområdet. Mot bakgrund av Estlands, Lettlands och Litauens historia förstår finländarna mycket väl de orsaker som för de baltiska länderna mot ett medlemskap. I detta sammanhang framhävs också de faktorer som skiljer Finland - och Sverige - från de baltiska grannarna. Finland invaderades aldrig, Finland behövde inte leva under det kommunistiska oket. Finland klarade kriget och de farliga åren efter kriget med kamp, skicklighet och politik.

Finland var det enda landet på den europeiska kontinenten som deltog i andra världskriget men inte ockuperades. Finländare har inte något säkerhetsunderskott på samma sätt som Sovjetunionens före detta republiker (Estland, Lettland, Litauen) eller övriga medlemsländer i Warsawapakten. En del människor förefaller överraskade över att Finland stöder balternas medlemskap i NATO men inte strävar efter ett medlemskap för egen del. Den enkla förklaringen är att balterna är i ett annorlunda läge, med en annan historia, olika erfarenheter och olika syn på regionen. Balterna själva anser att ett NATO-medlemskap är det enda som kan stabilisera deras situation. Därför stöder vi deras strävanden.

Ett baltiskt medlemskap i NATO kommer inte att öka Finlands behov att ändra sin politik.

5. Finland och Sverige

En betydande positiv utveckling ur vår synvinkel är det ökade säkerhetspolitiska samarbetet med Sverige. Finland har i samråd med Sverige försökt lotsa både EU:s och NATO:s aktiviteter. Inom EU har vi stött skapandet av en effektiv krishanteringsförmåga (Petersberg-uppgifterna/Halonen-Hjelm-Wallén etc), både en militär och civil sådan. Vi har tillsammans med NATO sökt möjligheter att effektivera partnerskapssamarbetet. Inför kommande utmaningar har vi kommit överens med Sverige att "vi går hand i hand" (Lipponen) och vi betonar ömsesidig öppenhet.

Statsminister Persson försäkrade flera gånger i ett tal i Jyväskylä den 8 november att Sverige inte kommer att ansluta sig till Nato. Den svenska alliansfrihetspolitiken fortsätter. Det finns ingen anledning för Sverige att ändra på en framgångsrik säkerhetspolitik. Statsministerns budskap kunde beskrivas med det bekanta uttrycket "why fix it if it isn’t broke?". I somras uttalade utrikesminister Lindh sig i en intervju i Hufvudstadsbladet: "NATO är inte aktuellt för Sverige. Oavsett om Finland närmar sig NATO kommer Sverige att hålla sin Natodörr stängd." "Vi samarbetar nära men vi är två skilda länder", tillade utrikesminister Lindh.

I Jyväskylä sade statsministern att man i Sverige noggrant och intresserat följer den säkerhetspolitiska debatten i Finland. I en tidningsintervju sade statsministern följande om det finländska EU-beslutet: "Det var ett oerhört viktigt steg för Finland, mycket mer symboliskt och säkerhetspolitiskt laddat än för Sveriges del. Att sedan också fullfölja det steget genom att bland de första kliva in i valutaunionen - det fanns en säkerhetspolitisk dimension i det som vi svenskar aldrig hade och inte har än."

Statsminister sade att han sätter mycket stort värde på denna svensk-finska armkrok. Vårt samarbete i de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna är tätare än någonsin tidigare men våra vägval gör vi självständigt.

Detta är klar och tydlig text som i Finland har noterats noggrant.

Kära vänner,

Jag vill helt kort gå tillbaka till mitt tal i Sälen i januari 1998. Temat var "Finskt-svenskt säkerhetspolitiskt samarbete"

I slutet av mitt anförande i Sälen ställde jag en retorisk fråga "Vad skiljer och vad förenar oss i säkerhetspolitiken?" och jag fortsatte: "Jag har framhållit att Finland och Sverige finner de förenade faktorerna inom den säkerhetspolitiska dimensionen i en alliansfri grundinställning, i en strävan att delta fullvärdigt i utvecklandet av Europas säkerhet på alla forum som står till buds, inklusive utvecklandet av samarbetsstrukturerna med NATO. Vi båda delar likaså uppfattningen om betydelsen av att Ryssland förmås fortsätta sin nuvarande till samarbete och integration syftande politik. Vi stöder samma mål inom vårt närområde.

Skillnader kan vi se i följande: Finland såg EU-medlemskapet i ljuset av allmän säkerhetspolitik. För Sverige var denna sida av medlemskapet kanske inte avgörande vid folkomröstningen. Resultatet har i alla fall varit olika synsätt på en fördjupad integration inom EU, om deltagandet i unionens sk. hårda kärna och främst idag i frågan om EMU:s tredje fas. Dessa inrikespolitiskt komplicerade frågor har lett till olika beslut i Finland och Sverige. Den andra stora frågan - utvidgningen - förorsakar däremot inte meningsskiljaktigheter."

Jag avslutade med följande ord: "Jag tror att Finland och Sverige i framtiden kommer att stå varandra nära i de flesta centrala frågorna. I många saker kommer vi varandra allt närmare men självklart inte i allt. Och detta är ju naturligt med tanke på skillnaderna i det historiska utgångsläget mellan "det hotade och det skyddade landet", som Krister Wahlbäck brukar formulera skillnaden.


























































Folk och försvar(Linkki toiselle web-sivustolle.)

Utrikespolitiska institutet(Linkki toiselle web-sivustolle.)

EU
NATO