Nepal: Brist på yrkesutbildning
Före detta maoistgerillasoldater duger varken till civilt liv eller armékarriärer. Men i Bhaktapur i Kathmandudalen finns ett utbildningscenter som erbjuder efterlängtad yrkesutbildning för unga människor som av en eller annan orsak befinner sig i ofördelaktiga positioner.
Navraj Sanjel är en 23 år gammal före detta maoistgerillasoldat, och av hans hätska haranger att döma är han mycket förbittrad.
”Hur kan freden vara fred i framtiden” utfaller Navraj Sanjel. Han tycker sig ha förlorat spelet: hans bakgrund som gerillasoldat gör honom misstänkt i civilas ögon, men banar inte heller vägen till armén för honom.
Efter att den interna konflikt som pågick i tio års tid i Nepal upphörde klassificerades en del av gerillan som ”odugliga för armétjänstgöring”. Där ingick både minderåriga soldater och personer som rekryterats i ett sent skede av konflikten.
En stor del av gerillasoldaterna väntar fotfarande i distriktens militärläger där de väntar på att grundlagsprocessen ska avgöra om de ska hemförlovas eller integreras i armén. Sannolikt kommer deras framtid att byggas upp med hjälp av ett litet anpassningspaket.
Det är just det paketet som Navraj Sandel är förargad över. Han deltar som bäst i en grundkurs i elektronikinstallation i kurscentret UCEP, som är avsedd för mindre bemedlade barn och unga. Kursen räcker sex månader, vilket inte leder till yrkeskunskap enligt Navraj Sandel. Efter grundkursen borde man också ha möjlighet att delta på andra och tredje nivå för att ens färdigheter skulle vara konkurrenskraftiga och för att man skulle kunna få ett arbete.
Början på ett yrke
Navraj Sanjels kurskamrat, en ung kvinna, säger sin åsikt först efter att ha blivit tillfrågad:
”Det första steget är att jag har fått komma på utbildning. Redan i och med det har jag tagit mig över en tröskel i vår kultur”, påpekar Laxmij Adares Surkhet.
Hon känner att hon förutom yrkeskunskap får självförtroende, och utan självförtroende är det omöjligt att förbättra sitt liv.
”Vi kvinnor kan ha det svårt i Nepal, vi är diskriminerade på många sätt”, hon säger. För henne är utbildningen viktig redan av den orsaken att den har lärt henne sociala färdigheter och gjort henne medveten om sina rättigheter.
Flickvänlig utbildning
I utbildningscentret i Bhaktapur i Kathmandudalen håller man 6 månaders och helårs program, genomför läroavtal, har kurser i ”mjuka färdigheter” som förbättrar arbetsmarknadsfärdigheter samt bedriver program som försöker anpassa kriminella ungdomar till samhället. Det sist nämnda finansieras av staten Nepal, till de flesta andra får UCEP stöd av internationella och nationella organisationer.
En av de viktigaste målsättningarna är utbildning för flickor. I kurscentret funderar man på hur man ska kunna åstadkomma mer ”flickvänlig” utbildning.
Bland de blivande bilmekanikerna finns en verklig rollmodell: den kvinnliga läraren, 23-åriga Hari Maiya Paudel. Nästan alla hennes elever är ändå pojkar. Bilmekanikerns yrke upplevs inte som lämpligt för flickor.
”Man respekterar mig på samma sätt som en manlig lärare”, säger Hari Maiya Paudel. Hon har varit lärare i tre år. Tack vare sitt arbete kan hon finansiera sina universitetsstudier – läroinriktningen är business – och hjälpa sin familj som bor på ett par hundra kilometers avstånd.
Först var det tråkigt
På boktryckarkursen är så gott som alla elever flickor. Den branschen har rykte om sig att passa flickor. Bhaktapurs kurscenter är den enda läroinstansen i Nepal som erbjuder yrkesutbildning i boktryckarteknik.
Läraren reder ut finesser i efterarbetet och 16 år gamla Menuka Ghimire försöker jämna ett pappersarks kanter med en skärare. Hon kommer från västra Nepal, ett område som drabbades av landets interna konflikter. Där långt borta i väst blev hennes pappa som är lärare, hennes mamma och två systrar. Hemma kunde Menuka gå i skola till åttonde klass men inte längre. Föräldrarna tyckte att hon behövde ett yrke och skickade henne till huvudstaden.
Först var det svårt att vara i ett internat. De två första veckorna var Menuka väldigt ensam men när hon blev bekant med de andra i internatet kändes det lättare.
Vad gör flickorna på sin fritid?
”Vi sjunger, gymnastiserar eller dansar. Vi städar våra rum och spelar olika spel”, svarar Menuka. Dessutom studerar hon för att kunna avlägga tionde klassen, förutom yrkesstudierna. Det skulle hjälpa henne när hon söker arbete. Menuka vill stanna i Kathmandu.
Erja-Outi Heino