EU-domstolens dom i ett mål som gäller avfallsdirektivet, Reach-förordningen och begreppet avfall

Statsrådets kommunikationsavdelning
Pressmeddelande 95/2013
5.3.2013

Europeiska unionens domstol ger torsdagen den 7 mars sin dom i ett mål gällande en finländsk begäran om förhandsavgörande. Målet gäller miljökonsekvenserna av en spångbelagd vandringsled i Raittijärvi i Lappland. Leden är byggd av stolpar som har impregnerats med en s.k. CCA-lösning. Stolparna har tidigare använts som telefonstolpar.

I de frågor som Högsta förvaltningsdomstolen ställt i sin begäran om förhandsavgörande är det i huvuddrag fråga om huruvida dessa trästolpar i sin nuvarande användningsform som underlag för en spångbelagd led enligt unionsrätten är avfall, och vilken inverkan unionens kemikalielagstiftning (den s.k. Reach-förordningen, (EG) nr 1907/2006) eventuellt har vid bedömningen av frågan. I målet granskas även frågor som gäller när problemavfall kan upphöra att vara avfall och i vilken utsträckning unionens kemikalielagstiftning är harmoniserad lagstiftning. Högsta förvaltingsdomstolen har också lyft fram frågor om förhållandet mellan unionens kemikalielagstiftning och den nationella miljöskyddslagstiftningen.

Finland har ansett att Reach-förordningen kan ha betydelse i sådana situationer som i huvudmålet när man bedömer om avfall upphör att vara avfall i enlighet med artikel 6.1 i rådets direktiv om avfall (2008/98/EG). Finland har också ansett att man genom Reach-förordningen har harmoniserat kraven om tillverkning, utsläppande på marknaden och användning, så att återanvändningen av stolpar som impregnerats med CCA-lösning i enlighet med förordningen inte kan förhindras med stöd av nationella miljöskyddsbestämmelser.

I sitt förslag till avgörande av den 13 december 2012 ansåg generaladvokat Kokott att farligt avfall enligt första meningen i artikel 6.4 i avfallsdirektivet upphör att vara avfall om det kan antas att dess innehavare inte längre gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med det, eftersom denna användning motsvarar en användning som uttryckligen är tillåten enligt harmoniserade bestämmelser i den mening som avses i artikel 128.2 i Reach-förordningen. Eftersom man genom artikel 128.2 i Reach-förordningen har harmoniserat kraven om tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av lösningar och tillverkning av ett ämne eller en vara, är nationella krav för miljöskyddet möjliga endast med stöd av kraven enligt Reach-förordningen, t.ex. artikel 129, eller artikel 114.5 i EUF-fördraget.

EU-domstolens domar kan läsas på domstolens webbplats www.curia.europa.eu, i regel på eftermiddagen den dag de avkunnats. Målets nummer är C-358/11.

Ytterligare information: Liisa Reunanen, lagstiftningssekreterare, utrikesministeriet, tfn 09–1605 5712